Att plötsligt tappa greppet om allt, sväva i tomheten med sina känslor, tappa fotfästet, då frågar man sig är det här de nu ska vara med känslan av hopplöshet och sorg? Nej jag kom ur detta, för att nu må någorlunda bra. Dock med nya utmaningar och nya sorger efter detta, men varje gång vet jag att jag kommer ur det.
Då jag mådde som sämst i mitt liv år 2000 och inte såg någon annan utväg än att avsluta mitt liv, så t.o.m. då lyckades jag söka hjälp (så kanske de ändå var mera ett rop på hjälp)- för att rädda mitt fysiska liv, men vägen var lång för psyket. Det kom många bakslag. Fast då var jag ung och dum rent ut sagt. Hade ingen grund kändes det som. Drack mycket. Man sväva på i tomma intet och var väldigt självdestruktiv. När någon såra mig eller jag ansåg att de gjorde de (fast de va små bagateller) så kunde jag ta en hög piller, skära mig, slå in en gaffel i armen.. bara för att dämpa min ångest. Varför? För att den ruschen av adrenalin som då rusa ut i kroppen av skadan kändes bättre än ångesten.
Men det här självdestruktiva gjorde mycket illa i mitt liv då, alkoholkonsumtionen var alltför stor och allt som hände runt det. Då var jag mest bedövad i känslor. Så mycket runt en som kom fatt mig tydligen, flera ggr i livet. Det var som om allt skulle måsta ut som jag så länge bedövade med alkoholen. All misshandel, psykotiska människor med sina inslag, vänner som dog, folk som gick illa. Framför ögonen på en.
T.o.m. satt jag bredvid en som fick med kniven i pannan och jag trodde jag var tuff och for emellan (oförståndig och utan självbevarelsedrift ) och blev själv misshandlad, för att misshandeln skulle fortsätta senare med sax mot min bekanta osv. Allt p.g.a. svartsjuka. Då blev jag intagen. P.g.a. trauma. För att några dagar senare återvända till en blodig lägenhet. Denna person som misshandlade oss , som också varit min barndomsvän, tog några år senare livet av sin bästa vän. Läste om det i Alibi-tidningen. Tänk, det kunde ha varit jag lika bra.
Mitt illamående fortsatte och senare så kunde jag bli intagen igen p.g.a. av krampanfall då jag igen tog överdos av mina egna mediciner denna gång. Blev misshandlad flera ggr för att jag ”va stor på mig” eller skulle ”rädda andra” Osv osv. Ekorrhjulet snurra på. Tills jag med hjälp av terapi, medicin och med att ”ta mig själv i nacken” kunde gå vidare och bl.a. flytta från orten.
När jag kommit ur alla bakslag var och är jag antagligen starkare, förnuftigare och jag har en stark vilja att hjälpa andra så de tänker jag fortsätta med. För det finns alltid hopp! Och alla människor är värda ett värdigt liv! Nu idag är jag ändå 21 år äldre med en familj jag älskar. Illamåendet vänder sig ännu ibland inåt och ibland tänker jag att duger jag som jag är? Men jag vet att jag gör det! De gäller att bygga på, erfarenhet som grund och en starkare grund att ta sats ifrån. Det blir nog bra! Jag har förlorat många längs med åren och det är ju aldrig lätt, fast sorgen kommer igen och igen men man klarar även det.
Nu har jag lärt mig att tänka om. Det som har varit får bli. Ingen kan förändra det. Jag finns inte i mitt förflutna längre och om jag skall gå vidare måste jag stega in i framtiden . Nu var det slut gnällt för min del. Jag kan ta lärdom av mitt förflutna men ingen där eller något där får mera göra mig illa. Jag vill leva och njuta av livet och allt som det ger. Man kan stöda varann i detta om man vill men man klarar sig även att stå på egna ben. Lita på din kraft! De svajar till emellan men man har en styrka som ingen annan kan ana.
Jag vill må bra, jag finns till för mig själv och mina barn och jag vill träffa vänner, jag vill jobba och jag vill leva. Här och nu. 💪❤️ Det finns alltid hopp, som sagt och en mening i livet och vi är alla värdefulla på våra säregna sätt. Ta vara på dig själv ❤️ För ingen annan är som du ❤️
-Paula-