Tankar kring min egen språkidentitet

Min egen språkidentitet rubbas när jag inte tillåts att använda det känslospråk som är synonymt med mig och min identitet. Tonalitet, personlighet och nyanser förminskas när jag blir tvungen att använda mig av ett annat språk. Jag är inte jag, när jag måste ge vika på grund av andras bristfälliga språkkunskaper. Det som ändå fascinerar mig mest med situationer likt dessa, är att det på något makabert sätt resulterar i att jag underligt nog känner mig i underläge. Det är jag som känner mig felaktig, malplacerad och ibland rentav dum. Detta vore väl rimligtvis vara känslor som egentligen borde uppstå hos den som har en avsaknad av språkkunskaper och därmed inte kan bemöta mig på mitt modersmål. I vårt tvåspråkiga land.

Jag har under en tid försökt analysera vad som händer i mig när jag möter någon som inte kan kommunicera med mig på mitt modersmål.

• Korrelerar dessa känslor och tankar med det att svenskan faktiskt är ett minoritetsspråk i vårt land?

• Kan det vara så att jag skäms över att vara besvärlig med min svenska, eftersom finskan är ett majoritetsspråk och att jag de facto pratar även det språket flytande?

• Hur påverkas mitt psykiska mående av att ständigt behöva anpassa mitt riktiga språk-jag efter motpartens språknivå?Att ständigt behöva bli besviken, för att man dumt nog igen hoppades att man kunde få uträtta sina ärenden på svenska, kan inte vara bra för ens mående. Senast jag besökte specialsjukvården, så blev jag inbokad hos en svenskspråkig läkare. I själva verket, visade det sig att den svenska flaggan på namnskylten var allt annat än befogad. Maktbalansen blir obekväm, när läkaren ber mig prata svenska, så att hen kan få lära sig språket och ber mig översätta när denne inte förstår vad jag pratar om. Även denna dag, är jag totalt ointresserad av att bistå som översättare, tolk, eller språklärare åt någon inom serviceyrket.

Jag har naturligtvis förståelse och acceptans när det kommer till detta ämne, det är väl självklart att alla inte kan bli bemötta på sitt eget modersmål i vårt land. Men faktumet kvarstår, att Finland är ett tvåspråkigt land och därmed tycker jag det är föga underligt, att bemötandet på svenska ofta lyser med sin frånvaro i huvudstadsregionen.

Under de åtta dagar jag spenderade på förlossningssjukhuset, så var bemötandet på svenska väldigt primitivt. En sköterska beklagade sig att dennes svenskakunskaper var icke-existerade och tackade mig för att jag pratade finska i stället. Läkaren som utförde ett akut kejsarsnitt frågade mig samtidigt då denne rotade runt i min mage, ”har ni en hund?”, och tragiskt nog, var de efterföljande få meningar vi utbytte mitt i den makabra situationen, den längsta och djupaste interaktionen jag upplevde på mitt modersmål under min tid på sjukhuset. Resterande vårdpersonal tog inte i beaktande mina språkpreferenser över huvud taget under hela sjukhusvistelsen, för dem var jag finskspråkig och inget annat tänktes ens vara möjligt.

Att inte ha möjlighet att använda sitt eget modersmål, sitt känslospråk, sitt första språk, är tärande för ens språkidentitet. Tillhörigheten, kulturarvet och självkänslan kan i det långa loppet påverkas negativt. Det enda jag innerligt önskar mig i vårt moderna samhälle, är att ett milt och humant bemötande vore kutym när man inte möts inom samma språk. På detta sätt kunde alla få känna sig välkomna och accepterade som de är.

– Erfarenhetsexpert-studerande