Jag vill berätta om min upplevelse av att jag nu för FÖRSTA gången fick chansen i mitt liv att säga farväl åt någon och det var min pappa.
Det var GULDVÄRT. ❤️
Känner en sån ro & frid i hela kroppen, plus att det kände säkert pappa också när han somnade in.
Jag har mistat så många släktingar och vänner i mitt liv och alltid tagit förgivet med alla att nog hinner jag säga farväl till dem innan de dör. – Eller så inte. Och detta har stört mig otroligt mycket.
Min pappa somnade alltså bort den 10.02.2025 klockan 20:05, på en enhet för åldringar
Sedan 20.12.2024 som Pappa flyttade till Villa Rosa så kände han inte längre igen mig.😞.
Han hade alltså svår Alzheimer och vaskulär demens, han fick diagnosen för sent, i maj 2024, och efter det så märkte man med ett par veckors mellanrum hur hans mående bara gick neråt o blev sämre hela tiden. Pappa togs in på sjukhuset 20.08.2024 och kom aldrig hem efter det mera.
10.02.2025 ringde de från pappas boende till mig och sade ärligt att
”Nu håller din pappa Harry på att dö ” klockan var lite före 17:00, jag brast i gråt och frågade:
”hinner jag komma till pappa före han dör”?
De svarade – ”jo, ta ingen stress o kom lugnt o försiktigt körande hit”.
Nå jo, jag fick nog så bråttom så jag skippade duschen o körde dit på under 20 minuter.
När jag kom fram till pappa så låg han i sängen med huvudet mot vänster sida och han andades som om han hyperventilerade.
Jag satte mig ner bredvid pappa och satte min högra hand på hans huvud och tog hans hand i min vänstra hand.
Jag pratade lugnt med pappa om minnen ifrån vår stuga vi en gång hade. Jag sa till pappa att jag ska minnas alla de goda, ljuvliga stunder vi hade nere i stugan, när vi åka båt, alla sommardagar och stunder då vi bara satt i stugan o tittade på havet. När hundarna låg i vattnet och försökte fånga fisk 😅.
Jag sa även till pappa att allt är bra och att jag nog kommer att klara mig. Mina tårar rann ner hela tiden.
Jag sa att: ” pappa jag älskar dig och jag vet att du också älskar mig, fast du inte kan säga det”.
Då ryckte pappa i handen min o förde våra händer upp mot bröstkorgen, intill hjärtat o riktigt ryckte till, han visade att han också älskade mig ❣️❤️.
Så pappa min lyssnade nog på allt som jag sade, fast han inte längre kände igen mig.
Jag är även evigt tacksam till min vän❣️❤️❣️som flera gånger sade åt mig att det lönar sig att jag pratar med min pappa, fast han inte mera känner igen mig, han känner nog igen när man pratar.
Och jag är hundra säker på att pappa kände igen min röst.
Det gick ett par timmar och pappa andades ännu ”hyperventilerande”.
Jag tänkte för mig själv att jag måste ännu berätta åt pappa om hundarna.
Det hade jag inte tidigare vågat berätta åt pappa, att mamma hade tagit bort hundarna i all hemlighet. Så jag tänkte att jag bara måste berätta detta åt pappa, för annars lever jag med dåligt samvete resten av mitt liv.
”Pappa, det är okej, du behöver inte längre kämpa, det är okej att du släpper taget nu, det är okej, för Lilla – My och Elvis är i redan i himlen.
” Allt är okej o jag hoppas att du pappa slipper till hundhimlen ” – En vacker dag så ses vi alla igen”.
Då plötsligt så lugnade pappas andning sig helt och hållet, den blev alldeles lugn.
Det gick bara några minuter så somnade pappa bort. 💔❣️.
Jag fick själv direkt den känslan att pappa äntligen själv fick lugn & ro efter att han hörde att hundarna också är i himlen.
Saknaden är verkligen stor.
Pappas begravning var i tisdags, vecka 11, tisdagen den 11.03.2025 klo 11.
Om någon av er har en chans att ta farväl till någon, så gör det ❣️❣️❣️.
Fast ni får en känsla, av att nej, det är för tungt, eller liknande, så strunta i dom känslorna❣️.
Har ni möjlighet att ta farväl så ta farväl❣️.
Ni kommer att känna er fria och få ro i själen, det är värt det.
För både dig själv och han eller hon som är på väg att somna bort.
O pappa behövde inte dö ensam heller, för vem vill egentligen det?
Jag tror ingen vill dö ensam.