Teaterdags i Ekenäs var på agendan på söndagen. Tio kvinnor hade samlats med föreningen Livsgnistan för att se pjäsen Skuggor från Ekåsen.
Den väl upplagda teaterpjäsen gav mycket känslor och funderingar under de två timmar den utspela sig, och efteråt.
Berättade idag för en kollega att jag blivit tillfrågad om att skriva ett blogginlägg om teatern. Men att jag kände att jag skulle behövt se den två gånger för att göra det. Varför det känns så fast jag helt var fullt koncentrerad och fäst vid det som utspela sig vet jag inte. Kanske var det bara mycket att ta in. Och att mycket hände på scenen.
Kommer här att försöka bena ut de känslor och tankar som spontant kom till mig.
Den visa att klar bild hur tabubelagt det var att vara psykisk sjuk och inlagd.
Man blir väldigt ledsen att det fanns familj och släktingar som inte ville veta av den inlagda. Det är nog säkert okunskap främst som gör folk rädda och att de tar avstånd. Man är rädd för det man inte förstår sig på. Det okända.
Tur så har vi kommit långt, både kunskapen och vården är en annan idag.
Vad som förvånade mig är att så många var inlagda, över 600 personer nämndes i ett skede under pjäsen. Fanns det flera mentalsjukhus i landet? Jag spekulerade lite efteråt hur så många var inlagda. Kanske beror det på att det inte fanns den terapi och mediciner det finns i dagsläget. Att man med lägre tröskel söker hjälp och det inte går så långt att man behöver långvarig vård. Tänker även att många blev länge där så det bara fylldes på i en annan takt än man blev utskriven. T.ex. en karaktär i pjäsen hade varit 20 år inlagd.
Det som också gav mig en extra tanke var den vårdform som man tillämpa. Patienten fick inte ge sin åsikt om behandlingar och medicinering. Man blev ej informerad om vad man fick för medicin osv. Man fick det man fick helt enkelt så skulle man vara nöjd.
Behandlingarna på 50-talet känns väldigt brutala. Man visste inte annat då. Tur så kom psykofarmakan på 70-talet, en lindrigare vårdform började ta vid.
Under basaren då patienterna gjort fina verk till försäljning visades ett bra exempel hur olika människor såg på de intagna. Den ena basar-besökaren tyckte att patienterna inte hade något att göra ”bland vanligt folk” medan den andra besökaren tyckte att visst ska man se vem som gjort de fina hantverken. Synd att alla inte kan se att alla är människor. Som det även nämndes så bra ”vem som helst kan hamna där”.
Så var det då och så är det nu. Vem som helst kan drabbas av mental ohälsa.
Att Ekåsen var självförsörjande och alla patienter arbetade var ny information för mig. Det visste jag inte om. Intressant, att det kunde vara så. Tänker hur tungt det måste ha känts ibland. Man har ju inte så mycket ork eller iver överlopps när man är sjuk.
Kände igen mig i Maija, hon hade blivit friskförklarad och skulle leva en vanlig vardag så började sjukdomen smyga på åter och man vill ju inte det, man vill ju inte acceptera det. Känns som ett stort bakslag, Men så är det ju, tyvärr kan man drabbas åter. Men då vet man mera vad det är och hur det är och kan snabbare ta tag i sjukdomen och börja behandla.
Var mycket intressant teaterpjäs, bra upplagd. Lagom längd. Lagom tung och lagom som lättsam. Mycket duktiga skådespelare och bra skapad musik som passade så bra in till för att skapa den rätta känslan.
Mycket bra att ämnet sprids, orden mental ohälsa kan inte spridas för mycket!! I alla former. Vi behöver normalisera det till det yttersta så ingen ska behöva känna skam.
Att bli mentalt sjuk är ju som vilken sjukdom som helst. Det kan kräva medicin, eller vistelse på sjukhus. Inget konstigt med det, Inget konstigare än någon annan sjukdom.
– Pauline Nordström