Känner du dig ensam? Kan man känna sig ensam på olika vis? Svaret kanske beror på vem som ställer frågan. Det är skillnad på egen tid, att få vara för sig själv, ifred. Eller att vara ensam mot sin vilja. Det kan göra ont, på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Känslan att vara ensam kan variera. Det kan drabba vem som helst, när som helst. Man kan vara i ett rum fullt med människor, och ändå känna sig ensam. Eller ensam i en familj, när man är gift och har barn. Jag är singel, bor ensam. Jag kan trivas att få vara för mig själv. Det är en tacksamhet, en frihet, som inte är alla förunnat. Det kommer ändå de dagar när jag bara vill fly bort. Hur gör man det? Flyr bort från en sorts ensamhetskänsla av att du inte har någon vid din sida. Jag har suttit ensam på julaftonsmorgon, min födelsedag, och andra högtider. Vad göra när väggarna kommer emot, och du inte vill vara hemma. Ensam… då jag hellre flyr bort, cyklar ut till havet, och låter tårarna komma. Ändå känner jag tacksamhet, över den frihet jag har. Som får och kan cykla ut till havet nästan när jag vill. Jag har lärt mig att känna tacksamhet samtidigt som det gör så ont inombords. Jag har lärt mig att känna tacksamhet när jag ser andra ha det så som jag inte har, men som jag vill ha.
Jag vill ju tillhöra, känna behörighet. Till vänner, arbetskompisar, familj, partner. Jag har fått lära mig att resa ensam, gå på bio, restaurang, resa, vandra i skogen. Det tar tid, och först känns det obekvämt, men med tiden går det bättre. Minns min resa till en nationalpark. Gick ensam ca 50 km på några dagar. Tänkte sedan att det var min walkabout som Crocodile Dundee. (Walkabout är namnet på en rit som aboriginer i Australien går igenom för att bli vuxen. Den kan innebära en vistelse i ödemarken som kan vara i flera veckor.)
Ensamhet har en stor inverkan på hälsan. En människa som känner sig ensam har 10 gånger större risk att bli deprimerad, eller att känna ångest än en människa som inte känner sig ensam. Risken för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar ökar, även stroke och demens.
Det finns olika typer av ensamhet. Kronisk ensamhet, en långvarig vanemässig ensamhet som är svår att ta sig ur. Social ensamhet, handlar om att inte ha någon att gå på café, bio, eller evenemang med. Emotionell ensamhet innebär att du saknar någon att dela djupare känslor och svårigheter med. Det finns också självvald ensamhet, en positiv ensamhet. Egen tid kan många sakna idag. Men den skall inte blandas med den ofrivilliga ensamheten.
Jag frågade några frisörsalonger om de kunde be sina kunder svara anonymt på några frågor om ensamhet. En fråga var ifall de känt igen sig i någon av dessa benämningar på ensamhet. Ingen kände av kronisk ensamhet. Social ensamhet var lika vanligt som emotionell ensamhet (50 % av alla svar). De flesta kände av vald ensamhet. (mer än 50% av alla svar)
På frågan om du har känt dig ensam den senaste tiden svarade 30 % ja.
På frågan hur vanligt tror du ensamhet är i Finland, blev svaret 68% på ja.
Ett stigma idag är att vi inte pratar om ensamhet. Det kan ses som en svaghet att prata känslor. Den så kallade lösningen är att vi skall ”ta oss i kragen och sluta vara sköra”. Vi har ”inte tid” eller vet inte hur. Kanske växte vi upp i en familj där vi aldrig pratar känslor. Det blir lättare att fly in i tex. mobiler, tv och vardagslivet. Att bli ”ratad” inte vald” kan göra att man väljer ensamhet, fastän det gör ont. Det är enklare och mindre smärtsamt, att rata sig själv, än känslan att bli bortvald. Då bildas det en mur som stänger ut andra, men samtidigt stänger det in en själv. Det har jag gjort i perioder, valt att stänga andra ute. Jag har kallat det vald ensamhet, men egentligen är det en emotionell vald ensamhet. Att erkänna det, är inte lätt men nödvändigt. I mina studier till erfarenhetsexpert har jag insett hur viktigt det är att våga prata öppet, och sluta känna skam över känslor.
Men hur gör vi då? Hur hittar vi en lösning? Jag ställde frågan vidare till frisörsalongskunderna. Finns det något man kan göra för att lindra ensamhet? Jag fick förslagen: Gå med i föreningar eller en församling. Gå på gymnastik, eller börja med någon hobby. Skaffa ett husdjur. Visa varandra att vi bryr oss om varandra. Våga fråga, hur mår du? Prata mer om ensamhet, tex grupper för likasinnade, typ ”kompis café ”. Hitta på saker fastän det tar emot.
En fråga var, har du sökt hjälp eller pratat med någon? Vet du var/hur du kan ta kontakt? På den var 99% av svaren nej, en hade pratat med en familjemedlem. Hjälp har sökts i andra livsfrågor, men inte just i ensamhet. Alla svarade nej på frågan, var/hur man kan söka hjälp.
När ensamhet och skam, går hand i hand, är det svårt att söka hjälp. Skulle du kunna berätta det för någon? Skulle du kunna ge dig själv gåvan att svara på frågan varför är jag ensam? För egentligen vill du se, känna och sätta ord på allt som känns jobbigt och svårt. Det är så det kan börja. Att själv ta steget att låta någon annan höra, ge någon annan chansen att förstå. Även om det gör ont. Även om det är svårt. När vi kan prata om våra känslor blir de mindre överväldigande, mindre upprörande och mindre läskiga. Det finns ett bra liv, ett liv i gemenskap, något som är värt att jobba för. Det kräver mod. Om sårbarhet är en enda vägen till att komma någon nära, är den rädslan värt mer än att stanna kvar i ensamheten.
Ibland kan jag undra hur jag kom mig för att ta kontakt med en amatörteatergrupp. Jag frågade om jag får komma med, och där fann jag en familjär vänskap som har hjälp mitt självförtroende och självkänsla. Vi är ett flockdjur, vi behöver varandra. Våga stiga in i en förening, församling precis som det skrevs i svaren på frågorna. Det var just det jag gjorde, och jo det funkar bara du vågar höja på blicken och se framåt.
Det är en början. Gör som havet, våga!
Några hemsidor som angående psykisk ohälsa som jag rekommenderar är mieli.fi. rödakorset.fi mielenterveystalo.fi
– EE-studerande