För många år sedan befann jag mig i en sådan situation att jag behövde hjälp av myndigheter. Det var egentligen inte jag som skapat problemet, utan det var alkoholens fel. Alkoholen påverkade barnets andra förälder och det påverkade sedan mig. Kontakten med myndigheterna skulle avgöra hur barnets umgänge skulle ordnas. Jag trodde naivt att det skulle vara till min fördel att jag var den föräldern som försökte reda ut, parera och släta över men av någon orsak blev det inte så.
Du var min första kontakt med denna typ av myndighet och jag tyckte jag gjorde ett bra intryck. Jag brukar ofta vara omtyckt och kan vara vältalig och saklig. Av någon orsak kände jag att du från första början var misstänksam mot mig och inte riktigt gillade mig. Jag vet inte varför, flera gånger har jag suttit på ditt kontor och du har kommit hem till mig och dömt mig. Jag känner inte att du bedömde mig, snarare dömde mig. Mellan raderna kändes det som du tyckte att jag fick skylla mig själv, då jag skaffat barn med en alkoholist.
Jag är själv bara en människa och jag jobbar också med människor. Jag inser hur viktigt det är att visa respekt, ödmjukhet och ge ett professionellt intryck. Vissa dagar mår jag själv sämre eller är tröttare, men det är mycket viktigt för mig att det inte påverkar mitt jobb. Jag vill helt enkelt inte att min privata person ska påverka en annan människas möjligheter, speciellt inte när en människa kommer och ber om min hjälp. Det handlar också om status och hierarki, jag försöker att framstå som så avslappnad och naturlig som möjligt.
Jag begärde hjälp av dig och du sade att du kan inget göra. Jag frågade hur jag ska göra och du svarade att ”inte ens fast du står på huvudet så kommer situationen att förändras”. Jag försökte verkligen be om hjälp. I stället fick jag känslan av att du tryckte ner mig. Kanske mådde du själv dåligt, kanske var du trött på ditt arbete eller så var jag bara en i mängden. Du kanske var så överhopad med jobb så du inte kunde ta in mina känslor, så du ville bara beta av din jobbhög. Jag undrar om du var så här för att du lade locket på dina egna känslor eller om du helt enkelt inte brydde dig.
Av någon orsak så ifrågasatte du mig som förälder. Hur jag orkade pyssla på med blomrabatten utomhus, om jag inte tänkt på att barnet kan bränna sig på vedeldade spisen. Sedan fick jag kommentaren att ”du kommer och besöker mig ännu en gång. Ni måste ha ett visst antal träffar och ni har inte fått tag på den andra föräldern, så ni kommer en gång till och träffar mig, så vi får bockat av antalet”. Jag fick kommentaren att jag nog inte var en bra förälder, på grund av att barnet som fötts för tidigt, inte följde den normala viktkurvan vid 5 månaders ålder. Du tyckte jag borde ha sålt mitt hus, flyttat till skyddshem och liknande, annars var jag en dålig mamma. Det fanns inget våld i relationen, endast alkoholmissbruk och jag vet ännu inte idag varför jag borde ha flytt i väg till ett skyddshem. Kanske du utgick från att jag blev misshandlad, fastän jag sade att det aldrig handlat om våld.
Varför är det ens så att det är den utsatta föräldern som måste fly? Ingen har funderat hur man kan begränsa den våldsamma partens rörelsefrihet.
Jag förstår att du är människa, men jag hade önskat att du hållit tillbaka dina egna åsikter. Jag började till och med försöka fjäska för att du skulle tycka om mig. Varför ska jag känna att jag behöver visa upp en fasad för att få dig att förstå att det är jag som är offret här. Jag gör så gott jag kan med minimal energi och minimalt stöd. Till sist vågade jag knappt berätta något mera, du sade att jag pratade bakom ryggen, skitsnackade och att jag var orättvis mot den andra föräldern som inte har en chans att ge sin version. (Till saken hörde att den andra föräldern inte dök upp till mötet, fastän det skulle varit obligatoriskt för oss båda). Vi föräldrar har idag en mycket god relation men det är långt ifrån tack vare dig. Jag har senare fått veta att du strax efter detta bytte jobb, så kanske hade du dina orsaker. Dock gick det ut över mig och mitt förtroende för denna instans blev tyvärr kört i botten. Jag har i mitt arbete undvikit att göra en sådan anmälan att någon annan skulle hamna i min situation.
Under mina studier till erfarenhetsexpert har vi flera gånger diskuterat hur man kan lyfta fram sina erfarenheter, då man upplever man blivit felaktigt bemött eller behandlad från någon myndighet. Jag upplever att jag blev så fel bemött och jag bad uttryckligen om hjälp men jag blev behandlad som ett dumt barn. Jag var i beroendeställning och hade inget annat val än att försöka vara till lags, det handlade ändå om vårdnaden av mitt barn!
Detta är ett viktigt ämne att ta upp då många är vi som känner igen oss. Det är absolut förbjudet att offentligt slänga ur sig namn eller på annat sätt häva ur sig negativa saker som gör att enskilda individer går att identifiera. Dessutom är ju upplevelsen av bemötandet min subjektiva uppfattning, myndighetspersonen kanske själv är av helt annan uppfattning.
Trots detta så måste vi kunna normalisera att ibland som patient/klient/kund får man inte den hjälp man behöver, det kan vara dåligt bemötande, tomma löften, tvång, misstänksamhet eller att man helt enkelt inte ses som tillräckligt smart. Dock måste det få komma fram att jag fick inte den hjälpen jag skulle ha behövt där och då. För hur ska man på arbetsplatser någonsin kunna förändra sina rutiner om man inte får konstruktiv kritik. De flesta myndigheter får kritik och ofta osaklig och negativ kritik. Det gör dock ingen nytta, utan gör bara situationen än mer infekterad. Men snälla lyssna på oss som erfarenhetsexperter, vi vet vad vi har för erfarenheter och vi vet vad vi gått igenom. Vi har konstruktiv kritik att ge och vi vill gärna få lyfta fram vilken hjälp vi saknat och vad som faktiskt varit till stor hjälp för oss. Fråga oss hur det var! Fråga om vi vill vara med och utveckla!
Jag är bara en i mängden i ditt arbete, jag vet det. Men dina beslut och det du skriver i din dator har så otroligt stor inverkan på mitt liv. Viktiga delar av min framtid ligger utanför mitt maktområde. Jag har mitt liv i dina händer, snälla behandla det varsamt!