I dagis hade jag många vänner, jag lekte och hade roligt varje dag. Jag kommer ännu ihåg känslan då jag gick till dagis med mamma på morgonen. Den känns varm och jag blir glad inuti mig.
Sen började jag i lågstadiet, det var en spännande höst men jag såg fram emot skolan. Jag hade många vänner med mig och jag kände att det var en rolig tid framför mig…
Nånstans där mellan andra och tredje klass svängde allt, vi fick en ny lärare som siktade in sig på mig och på mitt tonåriga utseende. Efter en kort tid kände jag att jag inte hade vänner mera. Jag var rätt så ensam. Mobbningen började först med ord och hånflin. Och då jag frågade om jag fick vara med på rasten märkte jag av att svaret oftast var nej.
Då hade jag vänner ännu efter skolan men dom var inte mina vänner under skoldagen. Jag ville så gärna ha vänner så jag fortsatte att umgås efter skolan med dom och försökte med all makt ha kvar dem. Jag gjorde allt som dom bad mig att göra, jag var en duktig flicka och var en people pleaser ända ut till fingerspetsarna.
Efter en tid märkte jag att det som vi hade lekt, pratat om användes mot mig under skoldagen. Efter en incident blev jag mera sluten, skämdes massor och förstod aldrig riktigt varför jag inte var omtyckt eller varför man använde mina ord mot mig. Hemligheter som jag hade berättat åt nån användes som hån och man skrattade massor åt mig. Kände också att läraren hade en stor del i hur saker och ting eskalerade. Han kallade mig olika små finurliga namn som gjorde att klassen gapskrattade.
Jag minns att jag ofta grät på toaletten i skolan. Där ingen såg mig och jag slog mig själv för jag kände mig så dum, förstod aldrig vad jag hade gjort för att få alla att behandla mig så illa. Blev jätte känslig även hemma då nån blev arg eller frågade om dagen. Kände att jag misslyckades på alla plan. Jag dög inte till nåt.
Jag ändrade min klädstil i sakta mak och klippte håret kort, jag valde stora kläder så ingen skulle se att jag hade kommit i puberteten långt innan dom andra.
Tyckte inte om då läraren kallade mig till klementinen framför allihopa. Ville inte vara med på gymnastiken just för hånandet av mitt utseende, de eskalerade och läraren var ofta där i omklädningsrummet som extra krydda på skämten. Jag avskydde min kropp!
Mellan femman och sexan eskalerade detta fruktansvärt och jag minns att jag första gången hade självmordstankar. En inre röst sa ofta till mig att håll tyst säg inget för då hånar dom dig igen. Jag svalde oftast mina ord, hade ingen åsikt och valde att sitta för mig själv. Var ofta sjuk på gymnastiken och hade ofta menssmärtor för att inte behöva vara med.
Från att ha älskat allt som hade med skolan att göra avskydde jag hela lågstadietiden. Då jag äntligen bröt ihop där hemma så hade det gått så långt att jag blev slagen nästan varje dag av nån, jag blev pekad på, utskrattad och hånad med hårda ord. Jag skuffades ofta runt och skulle jag sitta med nån vid maten så fick jag oftast höra hur fet jag var. Det sjuka idag är ju att jag trodde att jag var fet. Men ser man idag tillbaka på den tiden med friska ögon på mig så är jag ju smal, rätt så lång för min ålder och har mycket muskler.
När min mamma tog tag i det hela då jag äntligen delade med mig om allt, hade hon kontakt med läraren, rektorn och kuratorn. Detta om nåt visade sig i slutändan vara det värsta vi kunde ha gjort. Det blev klassen mot jag i gruppdiskussion och hela klassen hade gaddat ihop sig. Där satt jag ensam bredvid kuratorn och alla dom andra spydde galla och lögner om mig.
I den stunden insåg jag snabbt att jag kan inte lita på nån! Jag kände mig otroligt sviken och ensam. Kuratorn var inte kapabel att ta tag i den klass som jag gick i, alla mådde för dåligt. I mina vuxna ögon idag så anser jag att det började på trean och min klass eskalerade i otroligt dåligt mående, då mina föräldrar fick reda på hur jag hade det var det försent med nån gruppdiskussion och vänskaps kurs. Vi mådde så pass dåligt då redan så vi borde ha fått hjälp individuellt istället.
Jag började efter detta söka mig ut i skogen med min dagbok. Jag skrev massor och satt ofta i skogen och andades.
På femman skulle vi samla in pengar för lägerskolan och där nånstans samlade jag massor av mod för att våga göra det jag visste att jag var bra på. Det som hade raderats bort under alla dom åren då jag var som mest utsatt för påhopp. Då vi skulle anmäla oss till den uppgift vi ville ha så tog jag på mig speaker och att spela piano på två ställen. Jag minns ännu då läraren hånskrattade framför klassen och sa hur ska du kunna tala framför alla du stammar ju och fryser till. Här kan man inte darra på rösten Johanna!
Jag övade massor i skogen för mig själv. Och jag märkte att det här kan jag, jag darrar inte på rösten utan det sitter. Och jag fann nånstans där långt inne min egna röst som vågade tala och inte vackla. Jag tänkte för mig själv det är nu det gäller. Ska jag vinna eller försvinna?
Jag hade massor av ångest inför skolkvällen men nånstans där inne kände jag ändå styrkan inuti mig. Jag tänkte flera gånger att jag gör det här nu och skiter det sig så tar jag livet av mig. Kvällen kom och jag gjorde det med bravur! Läraren hade munnen upp, många på min klass sa att jag var bra och applåderade. Många av föräldrarna till dom andra barnen hyllade mig! Jag kände att Yes, jag klarade detta. Efter den kvällen ändrade allt, absolut inte till det bättre! Utan helt tvärtom, det blev värre!
Efter den här tiden minns jag inte så mycket… Jag har små minnen som jag kan komma ihåg om jag ser på nån gammal bild. Men jag minns inget av skolan, inget av lägerskolan eller om jag ens kände nån känsla mera. Jag var svart! DÖD! Och grät sällan, jag stängde helt enkelt av.
Sommaren mellan lågstadiet och högstadiet började jag umgås mer och mer med en familjebekant och jag fann två kompisar via henne. Mina vänner där hemma slopade jag helt för jag var livrädd att dom visste om vad alla kallade mig i skolan. Fast vännerna runt hemmet var mina vänner och nära vänner så vågade jag inte lita på dom mera. Jag var livrädd att alla visste vad som skedde på skolgården och jag ville inte veta av det hemma mera. Jag kom till en punkt att jag igen kände att nu måste det ändra annars så dör jag.
Jag började högstadiet och fann en helt ny vän. EN bästis! Vi gjorde allt ihop. Vi fann många nya vänner och vi blev ett gäng. Helt plötsligt hörde jag ihop med nån igen. Kuratorn som inte kunde hjälpa mig i lågstadiet jobbade i högstadiet och jag kände att jag inte ville se henne, jag ville inte att hon skulle prata med mig i korridoren för jag ville verkligen inte att mitt gamla jag skulle få synas i högstadiet. Där fanns det många andra från andra skolor som inte kände den där mobbade klementinen. Jag valde en hårdare fasad och blev en tuff tjej.
Jag överlevde högstadietiden pga mina vänner, mitt gäng. Jag klarade av att stänga ut det som hade hänt mig och ignorera hur jag mådde. Jag gled runt på en våg av lycka att jag äntligen hade kompisar. Att nån såg mig. Livet var underbart.
Efter högstadiet krashade jag sakta men säkert men jag överlevde ända fram tills jag började jobba på en klädbutik och upplevde mobbningen igen av vuxna människor. Då förstod jag nånstans där inne att detta inte är mitt fel, mina vänner och min familj hade ändå fått uppbyggd mig så mycket att jag förstod att söka hjälp den här gången och byta jobb. Då jag fann en terapeut att blotta allt för så var lådan med många lås inuti mig väldigt stor.
Och processen ur den biten var jobbig. Där gömde jag mig igen och ställde tyvärr inga krav på nån annan och bad aldrig om hjälp eller sa att jag inte orkar. Utan jag fortsatte med duktig flicka bilden.
Efter processen fann jag en stark kvinna, som jag gillade! Jag hade glömt bort den glada Johanna. Jag märkte att jag gillade mitt eget sätt att leva, att jag oftast alltid var glad och nöjd på riktigt. Att min syn på livet var väldigt positiv fast jag trodde den var svart och mörk.
Efter att man varit utsatt för mobbning förändras man för evigt. Det går inte att få vissa av dom sakerna ogjorda fast hur man än försöker. Till dig som har blivit mobbad ber jag dig ta ett papper skriv ner det som gjort mest ont, skrynkla pappret och försök veckla ut det igen. Försök få det rakt och slätt! Går det inte?
Det är där som du ska komma ihåg att vara snäll mot dig själv och komma till insikt varför vissa saker svider ännu efter 1år eller 30 år… Dom går inte att få släta och fina mera. Dom finns i en mapp inuti dig. Fast du har tagit dig vidare och mår bra idag så finns alltid det skrynkliga vita pappret där inne. Det är som ett ärr som aldrig går att få bort!
Från mig till dig en stor kram. VI duger som vi är, vi är bra som vi är och vi ska försöka vårt bästa att komma ihåg dom orden.
Tack för mig!
– EE-studerande