I mitt arbete inom beroendevården handlar en stor del om att vägleda, handleda och ge råd åt personer som kämpar med att få livet på rätsidan. Jag mässar på om hur viktigt det är med rutiner, att äta mångsidigt och balanserat, att få tillräckligt med sömn och att lära sig lyssna på vad kroppen säger. Genom mina egna erfarenheter berättar jag om hur andning är viktigt för att kunna reglera våra känslor och nervsystem, och att alltid räkna till tio innan man väljer att agera i en pressad situation. Och jag vet ju vad jag pratar om, eftersom jag haft långa perioder i livet då jag varit den som skitit högaktningsfullt i hur jag behandlar min kropp, min själ och mitt psyke, och konsekvenserna av det lever jag med ännu idag.
År 2019 fick jag utmattningsdepression, en benämning som jag inte riktigt tycker om att använda eftersom jag var hundra procent utmattad och noll procent deprimerad, men den diagnosen står i min journal så det är väl bara att acceptera läget. Det tog länge innan jag förstod vad som hände med mig, och när jag satt på stolen i arbetsplats-psykologens mottagningsrum, rödgråten och fullkomligt energilös, och hen sa “du behöver vila, ordentligt” så ramlade polletten ner. Jag hade alltid trott att burnout bara drabbade de som har en orimlig arbetsbelastning under för lång tid, så tanken hade inte ens slagit mig att det var det jag hade råkat ut för. Min kropp fick helt enkelt nog, och drog i nödbromsen. Jag berättade om personlighetsförändringen, om att trots hur mycket jag sov var jag ändå alltid trött, att jag gick med känslorna utanpå kroppen och grät nästan varje dag av ingen orsak alls, att jag tyckte ingenting var roligt mera, hur jag inte orkade göra saker som jag tidigare njutit av, att min familj påverkades av mina humörsvängningar, orkeslöshet och utbrott av ilska så fort det var för hög volym på tvn eller för mycket folk omkring mig. Panikattacker som jag inte haft sedan tonåren började komma tillbaka, speciellt om jag druckit alkohol. Listan på symptom blev lång, och när jag tittade på den så var det som att läsa om en främmande person och att det var någon annan, olycklig människa, som tagit min kropp och hjärna i besittning. Efter att ha berättat om mitt liv och det jag varit med om fick jag höra att det inte är underligt att jag är trött, eftersom jag gått och hållit allt inom mig i nästan 30 års tid. Det är klart att det tar stopp någon gång, och ofta kommer väggen emot när man tycker att livet går bra och man kan slappna av för första gången på länge. och det var precis så det var: för första gången någonsin kände jag mig tillfreds med livet och framför allt hade en känsla av trygghet infunnit sig, efter många år av emotionell stress som bunkrats upp på insidan. Trygghetskänslan var signalen som behövdes för att min kropp skulle förstå att okej, nu är det dags, nu ska hon vila vare sig hon vill eller inte.
Under den här tiden gick jag en yogalärarutbildning där jag verkligen var tvungen att rannsaka mig själv och framför allt börja bearbeta allt undangömt, och detta bidrog antagligen till det som skedde. Utmattningen skulle ha kommit oavsett, men genom att jag gläntade på dörren till mörkret var det lika bra att öppna den helt och bjuda in det som stängts ute i kylan så länge. Mina yogalärare och min arbetsplats-psykolog var alla överens om att det var dags för mig att lägga fötterna på soffan och vila på riktigt. Att sluta tänka att livet är ett enda långt projekt och att det är jag och jag allena som har uppgiften om projektledare, där ingen annan ska släppas in eftersom jag gör saker bäst själv. Jag fick i uppgift att öva på att be om hjälp och att försöka vänja mig av vid tanken att ensam är stark, eftersom det kanske är sant för stunden, men i det långa loppet klarar man inte mycket helt på egen hand utan att det blir på bekostnad av välmåendet. Uttrycket som att lära en gammal hund sitta kan mycket väl användas för att beskriva hur lätt det var att ändra tankesätt kring att jag inte ska behöva klara allt själv. Ännu idag, nästan 3 år senare, får jag ständigt påminna mig om att släppa in andra och att be om hjälp utan att se det som ett svaghetstecken. Jag var sjukskriven närmare 10 månader innan jag valde att ta en helt ny riktning i livet och följa drömmen jag haft i många år: att studera för att kunna jobba inom beroendevården. Det kändes som ett enormt berg att bestiga, och många tyckte jag var knäpp som skulle studera vårdyrket med en utmattning i bakgrunden, men det gick. Och idag har jag mitt drömjobb. Men har man en gång varit i utmattningens avgrund är det sällan långt tillbaka dit, och idag känner jag igen symtomen direkt om jag blir stressad eller tar på mig för många måsten. De första tecknen på att jag har för mycket att fundera på är att minnet sviker, jag blir förvirrad och glömmer saker jag ska göra, glömmer namn på människor och glömmer tider som bokats in om de inte är uppskrivna. Jag får också en kortare stubin och blir lättretlig, något som är så olikt mig som person och mina närmaste anhöriga och arbetskamrater märker genast när jag har för mycket på gång. Min energi påverkas och sömnbehovet blir mycket större än vanligt när jag är överbelastad, och det obehagligaste symptomet av alla är att jag kan sitta i bilen och vara på väg någonstans när jag kan få några sekunders black out och inte alls veta vart jag är på väg. Det här är något jag måste lära mig att leva med, och framför allt att följa mina egna råd som jag ger åt mina klienter, fast det ibland är lättare sagt än gjort.
Men jag vill inte hamna där igen, jag vill inte bli kidnappad av den där arga, trötta och ledsna mänskan som slutar göra saker hon tycker är roligt. Och för att inte bli det måste jag lyssna på min kropp, jag måste ta tecknen på allvar och framför allt måste jag lita på när andra runt omkring mig säger “nu ser jag att du håller på att gå sönder” och själv dra i bromsen innan min kropp gör det åt mig. Det är varken skamligt eller ett tecken på svaghet att inte vara på topp hela tiden, utan det är ett friskhetstecken att ta ett steg tillbaka och ge sig själv utrymme att andas. Det är något jag måste ha med mig varje dag, hela livet, vetskapen om att jag aldrig kommer att bli den person jag var före utmattningen, och det i sig är en sorgeprocess som kommer att vara utdragen. Men det viktigaste är att komma ihåg att det liv jag levde då ledde till att jag gick in i väggen, och det vill jag aldrig göra igen. Så nu är det dags att börja lyssna på de egna råden och lära sig leva på ett annat sätt, där jag skyndar långsamt, hinner njuta av det jag åstadkommer och tar vara på den korta tid vi har här, för det är jag (och du) värd.
Lina