Om man googlar på ordet återhämtning beskrivs det bland annat som återställelse, att återfå balans och att kroppen får tid att vila ut och repareras/byggas upp igen.
Återhämtning. Att hämta åter. Under de senaste åren har återhämtning för mig betytt att hämta hem igen. Att hämta hem mig själv, min längtan och min själ, kärnan, mina drömmar och mitt hopp. Allt som är jag och det som gör mig till den jag är.
Det hade gått ett år av djup sorg efter min pappas bortgång innan jag kollapsade i en utmattning. Jag hade alla klassiska symptom på utmattning men jag la allt på sorgekontot. Det är väl så här man ska må efter en stor förlust? Att inte kunna sova, aldrig känna sig utvilad, inte ha matlust, magbesvär, ge blanka f*n i allt, falla i gråt i tid och otid, vara totalt orkeslös och viljelös. I samband med ett besök till arbetshälsovården blev jag blev uppfångad av en varm och professionell hälsovårdare som såg att det inte stod rätt till med mig. Där och då tog min återhämtning för första gången långsamt fart och jag blev sjukskriven för första gången.
Det var inte bara sorgen efter pappa som bidrog till min utmattning. Jag hade redan under många år lagt mig själv åt sidan för att upprätthålla en lycklig fasad. Inombords var jag så olycklig att det gjorde fysiskt ont. Jag var kvar i ett olyckligt förhållande i sex år, i hopp om att det en gång skulle kunna bli lyckligt. Att göra så mot mig själv blev förödande. Det tog död på all glädje och hoppfullhet jag bar inom mig. Istället fogade jag mig och tänkte att detta var min lott i livet, alla kämpar med sitt och det här var min kamp att uthärda.
Jag fick gå till psykolog fem gånger för stödsamtal. Det kändes obekvämt att börja gräva i hur jag mådde. Det kändes skamfyllt och jag tänkte på vad andra skulle tänka. Att vara sjukskriven var inte min grej, jag var van att ”måra på”. Under samtalen kom återhämtning ofta på tal. Vad kunde jag göra för att hjälpa mig själv att må bättre? Jag sa att jag tycker om att gå på café, men vågar jag ens göra det när jag är sjukskriven? Tänk om någon ser mig? Psykologens svar är för evigt inristat i mitt hjärta: ”Vet du? Det spelar ingen roll om någon ser dig och du är glad och solen skiner på dig och du ser helt fantastisk ut, det viktigaste är att du har gjort något för dig själv som du mår bra av!”
Något hände i mig när de orden landade i mig. Att jag liksom fick tillåtelse att bara vara, njuta till och med, lyssna till mig själv och välja att göra det jag mår bra av. Jag var sjukskriven i två månader och sa upp mig från mitt dåvarande jobb. Jag gjorde slut med min sambo och flyttade hem till mamma. Jag började gå i psykoterapi och hittade snabbt en nygammal kärlek. Jag återgick till min gamla arbetsplats på 50% i hopp om att börja orka bättre. Med tiden kom symptomen med sömnlöshet och ångest tillbaka. I slutet av det året tog jag det obekväma beslutet att sjukskriva mig igen, och den här gången för en längre tid.
I början av min psykoterapi hade jag ofta tankar på hur länge det skulle ta innan jag var mig själv igen, innan jag var frisk och fylld av ork. Vid ett besök frågade min terapeut: ”När var det som du blev medveten om att du var olycklig?” ”Tre år sen kanske.” svarade jag. ”Mm, jag tror nog att det också kommer att ta tre år innan du börjar känna dig återhämtad.” Jag höjde ögonbrynen i förvåning och tyckte tre år fram i tiden kändes enormt långt borta.
Det fick mig att inse att det här med återhämtning nog kommer att ta sin tid, att jag inte ska tänka så långt framåt utan ta en dag i taget, ibland en stund i taget. Med tiden började jag även inse att målet inte är att återgå till den jag var innan, för det var ju den versionen av mig som till sist blev sjuk i utmattning, och dit ville jag ju inte igen. Nu började ett arbete av att bygga upp mig själv, med nytt byggmaterial med hjälp av nya verktyg.
Allt har sin tid.
Bryta ner har sin tid,
och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid,
och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
och dansa har sin tid.
Söka upp har sin tid,
och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid,
och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid,
och sy ihop har sin tid.
Att hela har sin tid.
Tar sin tid.
Bild och text från Instagram september 2019.
Så jag lät tiden gå. Jag var sjukskriven ett år i sträck. Att vara sjukskriven och återhämta sig är verkligen ett heltidsjobb. Du är inte ”ledig” när du är sjukskriven. Du är enbart och endast sjukskriven. Och det är inte så bara. Att vara sjukskriven har varit avgörande för min återhämtning. Sjukskrivningen gav mig tid och vila vilket jag var i väldigt stort behov av. Tid att landa, tid att känna in kroppen, känna in själen, komma ner i varv. Jag kunde börja sova ut, vila när jag behövde, jag började skriva dagbok och småningom ta mig ut på korta promenader. Men allt i min egen takt.
Den största delen av min återhämtning gick till att komma i kontakt med de känslor jag inte låtit komma fram på så många år, bland annat sorg och ilska. I psykoterapin fick jag lära mig att gråta, på riktigt, så som ett barn gör, verkligen släppa på sorgen i form av ljudlig gråt och att fysiskt skaka loss den. Jag fick lära mig att skrika och slå ut min ilska istället för att stänga in den så som jag tidigare hade gjort. Att släppa på sorg och ilska på det här viset tar mycket energi och därför behövde jag mycket vila efteråt. Vilan kom också så småningom in i att spendera tid i naturen. När jag kände lusten att gå ut så gick jag ut i alla väder, i snöstorm, i regn, i sol. Naturen är kravlös på det viset, man behöver inte prestera eller visa upp någonting. Man får verkligen bara vara.
Två andra viktiga verktyg i min återhämtning har varit yoga och meditation. Av en händelse kom ett inlägg om yogaterapi upp i mina sociala flöden just när jag var sjukskriven. Detta väckte en längtan och nyfikenhet inom mig. Jag hade under så många år ignorerat kroppens signaler att min kroppskännedom var i botten. Efter några träffar med yogaläraren fick jag ett individuellt yogapass att följa för att komma i kontakt med kroppen och själen igen. Yogan har verkligen varit ett otroligt viktigt verktyg för mig att läsa av min kropp och våga vara i min kropp genom ångest och svåra tankar. Att yoga och meditera har blivit ett sätt att hantera livet, det hjälper mig tillbaka till min kärna och att lyssna till det som är viktigt på riktigt.
Idag är jag själv yogalärare och njuter av att kunna dela med mig av yogans verktyg till andra, att tillåta sig att vara närvarande i det som är, oavsett hur ens livssituation ser ut.
Åren i terapi, sjukskrivningen, att få vila i naturen, yogan, dagboksskrivandet har hjälpt mig tillbaka till kärnan, till den jag innerst inne är. Jag har fått nya verktyg att hantera livet igen och jag lever mer innerligt än jag gjort någonsin tidigare.
Återhämtning ser olika ut för var och en och det tar olika lång tid att hitta hem igen. I stunder kan det kännas hopplöst och som att man inte gör några framsteg. Att återhämta sig är inte en enda raksträcka, ett ständigt uppåtgående diagram av lyckade insatser. Återhämtning är upp och ner, ibland ett eller flera steg tillbaka, ibland står det helt stilla. En dag orkar man mer medan man är helt slut en annan dag. Återhämtning är att göra sitt bästa i att se snällt på sig själv, att ta ett våga ta ett steg tillbaka och tillåta sig själv att vara nere, att inte orka.
Återhämtning är också att ge sig tid och utrymme att fira de framsteg man har gjort, hur små de än må verka, att stanna upp och njuta av utsikten så som den ser ut just nu. Det är att släppa fokus på att hela tiden sträva framåt och bli ”bättre”. Återhämtning handlar mycket om att gå in i sig själv och omvärdera livet och till det behövs tystnad och mörker ibland. I vilan och pauserna sker det viktigaste arbetet. Allt har sin betydelse.
Jag tänker inte avsluta detta inlägg med att ge konkreta tips på återhämtning. Jag vet vad som har fungerat för mig och låter dig som läser detta ta reda på vad som hjälper dig vidare. Det jag ändå vill säga är att våga lyssna inåt, våga stanna upp, släpp tankar på vad andra kan tycka och tänka, det är du som är viktigast i din återhämtning. Du ska göra det för din egen skull, inte för någon annans. Även om du kanske tvivlar så är det du som bär på svaren, ge dig tid och utrymme att låta dem komma till dig. För det är du värd. Jag önskar dig tid, tålamod och tillit på din resa.
– Josefin
”Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.”
I tre år har jag gått i psykoterapi.
Vänt ut och in på livet för att hitta tillbaka till kärnan.
Jag har mockat och jag har grävt.
Vattnat. Planterat.
Dammat och sopat i varje hörn.
Bakom soffan. Framför trappan.
Rensat och sorterat.
Kastat och förvarat.
Klistrat och limmat.
Lagat och satt ihop.
Gråtit och skrattat.
Skakat och dansat.
Lekt och läkt.
Kommit igenom och kommit ut med en glöd i bröstet, ett bubblande skratt igen och en livslust som andas jag. Jag är jag igen men en version högre, ljusare, innerligare, ärligare.
Jag har liksom ”levlat upp”.
Hand i hand med själen och långsamheten fortsätter vi mot solen.
To infinity and beyond.
Bild och text från Instagram, midsommar 2021.