Det har nu gått fyra år sedan jag insjuknade i psykos. Det började med misstänksamhet om att jag var övervakad. Efterhand blev jag mer och mer paranoid. Jag hade fått e-post vilken jag upplevde som hotfull på grund av mina vanföreställningar. Det ledde till att jag gick till polisen för att anmäla. Hos polisen gick det inget vidare med anmälan. Jag blev upprörd och försökte springa därifrån, vilket ledde till att jag omhändertogs. Det blev en orolig ambulansfärd till akuten.
Väl framme vid akuten försökte jag springa ut genom en glasdörr. Jag var väldigt rädd för sjukvårdspersonalen. Jag placerades i ett rum där jag sprang in i väggen av ren rädsla för vad man skulle göra med mig. Efter en stund kom en läkare. Jag trodde dock inte att han var någon riktig läkare. Man ville att jag skulle lämna blodprov, men jag vägrade. Det ledde till att polis tillkallades. Sakligt bemötte en polisman mig då han bad mig ta på handfängsel och lägga mig på bår. Då var jag emellertid riktigt rädd för vart jag skulle transporteras.
Det blev ambulansfärd till mentalsjukhus, men det förstod jag inte då. Kanske var det lika så bra. Om någon hade sagt att jag skulle till ett mentalsjukhus hade jag sannolikt betett mig ännu konstigare på grund av fördomar. Då jag anlände förstod jag alltså inte var jag var; vart hade jag hamnat? Det blev en lång stunds väntan. Sedan öppnades en dörr och jag kallades in i ett rum. Det stod visserligen ”läkare” på dörrskylten, men kunde jag lita på att mannen verkligen var läkare? Jag begärde att få se hans legitimation, men han sa att den var i datorn. Efter det var jag väldigt fåordig eftersom jag inte kunde lita på att han var läkare. Jag trodde inte heller på sjukskötare som upplyste mig om att jag var på sjukhus.
Jag blev intagen för observation enligt mentalvårdslagen. Jag betedde mig oroligt, litade inte på personalen och sattes därför i isolering. Där fick jag medicin mot psykos injicerad i lårmuskeln. Det var en obehaglig upplevelse för jag hade ju ingen aning om vad som injicerades. De följande dagarna minns jag dåligt, men jag saknade helt klart sjukdomsinsikt. Inom några dagar återhämtade jag mig och började småningom lita på folk. Men jag minns att jag länge var rädd för andra klienter.
Det blev knappt två veckor avdelningsvård. Därefter har jag varit i öppenvård. Jag ville så fort som möjligt återgå till mitt jobb som doktorand, trots sjukskrivning. Det gick inte som på Strömsö, utan en månad senare var jag trött och nedstämd. Läkare diagnostiserade mig med medelsvår depression. Det innebar att jag inte bara hade psykos att medicinera mot, utan även depression. Det kändes jobbigt att få en till medicin eftersom jag då förknippade mediciner med svaghet och sjukdom. Jag ville förstås inte vara sjuk, men tvingades se sanningen i vitögat; det gick inte att jobba.
Efter några månaders sjukledighet försökte jag igen våren 2019 återgå till jobbet. Jag hade dock svårt att koncentrera mig och till hösten led jag igen av medelsvår depression. Då hade jag dessutom självdestruktiva tankar. Därför sökte jag frivilligt avdelningsvård, vilket jag också fick. Det blev 18 dygn på avdelning. Under denna vistelse trivdes jag riktigt bra.
Våren 2020 undersöktes jag av psykolog som fann att minne och koncentration var nedsatt. Psykologen rekommenderade Cognitive Remediation Theraphy (CRT). Att få CRT visade sig dock ta tid eftersom det inte fanns någon svenskspråkig terapeut. Det tog två år förrän jag kunde börja gå i CRT våren 2022. Det har varit en tuff resa men livet bär.
Johnny