Mitt namn är Martina Jutila. Jag är 26 år gammal och blir färdig erfarenhetsexpert i december i år. Jag är utbildad idrottsledare och licensierad personlig tränare men jobbar främst idag som danslärare och poledance-instruktör.
Idrott och fysisk aktivitet i olika former har alltid varit en självklar del av mitt liv. Den här texten kommer att handla om hur träningen har påverkat mitt mående på olika sätt längs min livsväg som många gånger kantats av olika former av psykisk ohälsa.
Som barn var jag väldigt livlig och energisk. Jag älskade att springa så fort jag kunde och sysslade bland annat med ridning, kampsport och redskapsgymnastik på min fritid.
Jag växte upp med separerade föräldrar, en av dem var blandmissbrukare och den andra led enligt mina slutsatser som vuxen, av psykisk ohälsa. Hemma kände jag mig många gånger otrygg, osynlig, missförstådd och rätt ofta rentav oönskad.
Då jag gick i femte klass blev min pappa allvarligt sjuk och i samma veva flyttade min styvpappa sedan omkring 7 år tillbaka isär från min mamma. Jag visste inte själv hur jag skulle navigera alla svåra känslor som uppstod i samband med händelserna och fick heller ingen hjälp utifrån. Jag tror idag att detta är vad som för första gången utlöste ätstörningar, närmare bestämt anorexia nervosa, i mig.
Under samma tid övertalade en nära kompis mig att följa med och testa på en danslektion tillsammans med henne. Detta öppnade dörren till en helt ny värld för mig. Jag stormtrivdes från första sekund, för första gången i mitt liv kände jag att jag hittat min plats, ett ställe där jag fick synas, där jag fick uppmärksamhet och även en hel del uppskattning. Dans kom väldigt naturligt för mig, jag hade lätt att lära mig och de svåra tankarna och känslorna ersattes med glädjen över att röra sig fritt och faktiskt kunna känna musiken. Min första danslärare var en härlig människa som spred värme och positivitet åt alla i gruppen och som fortfarande idag är en inspirationskälla för mig i mitt eget arbete.
Under högstadietiden dansade jag mera och mera hela tiden, ibland upp till 12 pass i veckan. Dansen hade blivit min tillflyktsort, mitt sätt att hantera alla svårigheter i livet. Jag kämpade vid sidan stundvis med anorexia, stundvis med ortorexia (överdriven träning samt överdrivet fokus på nyttigt ätande). Det var ingen som märkte hur dåligt jag mådde på insidan, träning och hälsosam kost ses ju som en sund hobby av de allra flesta.
Under den perioden hade dansen både bra och dålig inverkan på mig. Å ena sidan gav den mig en paus från allt jobbigt, ett sätt att orka framåt i livet, i jämförelse med många andra sätt att fly verkligheten på, anser jag ändå själv att träning är ett av de bättre. Jag fick även många nya vänner, bra kontakt med vuxna som var ett större stöd för mig än vad jag tror att de själva anade och såklart all den uppmärksamhet och bekräftelse jag förtvivlat saknade hemifrån.
Å andra sidan lärde jag mig indirekt att mina prestationer resulterade i uppmärksamhet och bekräftelse, vilket fick mig att utveckla perfektionism och prestationsångest, något som jag fortfarande jobbar med i skrivande stund.
Under högstadietiden drömde jag om att bli dansare. Jag ville gå på dansskola långt borta, flytta iväg från allt och alla och aldrig återvända, starta ett nytt, bättre liv utan allt som gjorde ont och bara ägna mig åt dansen som jag älskade så dyrt. På vårterminen i nian var jag deprimerad för fösta gången i livet. Jag mådde så dåligt att jag inte ens orkade träna, jag var trött dygnet runt, orkade bara vara i skolan och sov mest eller kollade på tv då jag kom hem.
På vårvintern blev jag tillsammans med min första, riktiga pojkvän som jag älskade mer än allt annat på jorden, mera än dansen till och med, något jag fram till den punkten i livet trott var omöjligt. Jag sökte visserligen in till dansskolorna jag planerat i åratal, blev antagen på ett par, men valde ändå att stanna kvar hemma för att inte behöva flytta ifrån min pojkvän. Detta var mitt livs dittills svåraste beslut och jag funderade många år över om jag gjort rätt val eller inte.
’
En kort tid efter att jag tagit beslutet att ge upp min dansardröm ställde jag dansskorna på hyllan, bokstavligen. Jag slutade dansa och ställde dem där som ett plågsamt straff åt mig själv för att jag gett upp, kanske för att jag indirekt valt någon annan framför mig själv, även fast det var en person som betydde väldigt mycket för mig.
Jag började gymnasiet i en närliggande kommun. Snabbt skaffade jag mig min första PT och började träna på gym istället. I privatlivet hände mycket, hemförhållandet var ostabilt, jag hade i ett skede fem olika jobb vid sidan av studierna, förhållandet med min pojkvän tog slut och jag skaffade mig snabbt en ny partner, en person som också led av psykisk ohälsa och som inte alls var lika trygg och stabil som min första kärlek. Under gymnasietiden blev jag även utsatt för både våldtäkt samt våldtäktsförsök.
En morgon strax efter höstens studentskrivningar sista året i gymnasiet vaknade jag upp och kände att jag inte ville leva längre. Ätstörningarna hade förvärrats och jag visste att jag var deprimerad. Jag ville bli frisk, jag hade bestämt mig för att studera idrott och ville vara en frisk förebild för mina framtida kunder. Detta sporrade mig att våga söka hjälp för första gången i livet.
Med stöd från en ätstörningsklinik började jag må bättre. Jag fortsatte att gymträna, det blev mitt sätt att handskas med svåra känslor som ilska och sorg, något som jag hade väldigt mycket av på insidan. Vartefter jag började må bättre började intresset för gymträningen sina, jag kände att det var något som saknades. Jag hade inget klart mål med träningen, ingenting som sporrade mig. Jag tränade ibland med kompisar men också rätt ofta ensam, försökte pressa mina gränser och maximera mina lyft, men tappade ofta inspirationen. Det räckte inte med att kämpa för att få större muskler eller en mera fit kropp när ätstörningarna släppte sitt grepp om mig, hela ideologin kändes alldeles för ytlig, tom och utseendefixerad.
Under studietiden instruerade jag mycket gruppträning, bodycombat var en av mina absoluta favoriter. Detta gav mig något helt annat än gymträningen ens kom i närheten av. Även här kunde jag få utlopp för mina svåra känslor, den stora skillnaden var dock att jag slapp göra det alldeles ensam. Det är något alldeles särskilt med att träna i grupp, att tillsammans ge allt man har, heja på varandra och kämpa mot, i alla fall till viss mån, gemensamma eller liknande mål. På instruktörsskolningarna talas det ofta om fitnessmagi, ett fenomen som ibland uppstår i gruppträningsklasser, då det känns som att tid inte existerar, man nästa glömmer bort att man tränar och förlorar sig i stunden, hög på endorfiner, döv av musiken och förblindad av glädjen över att prestera tillsammans med andra, känslan av eufori efteråt är obeskrivlig och jag levde för dom stunderna.
Verkligheten vid sidan av träningen och instruerandet under studietiden var en helt annan historia. Två av mina närmsta vänner hade under loppet av ett halvår begått självmord, jag visste inte hur jag skulle hantera sorgen och började festa allt mera, även droger kom med in i bilden. Ganska snabbt blev jag utslängd från mitt barndomshem. Jag led av panikångest, stressrelaterade symtom och återkommande depressioner. Några månader innan jag skulle få min idrottsledarexamen åkte jag utomlands med min dåvarande partner, jag blev våldtagen av en man i vår bostad då jag var tillfälligt ensam hemma och trodde att jag skulle bli dödad. Mitt psykiska mående försämrades radikalt efter händelsen, jag utvecklade posttraumatisk stress, ätstörningarna återvände och panikattacker blev en nästan självklar del av min vardag. Jag gjorde klart skolan hemifrån och flyttade långt bort med min partner. Flytten som skulle bli en nystart blev en mardröm, förhållandet blev allt mera destruktivt och jag hamnade utstå både psykisk-, och fysisk misshandel innan jag slutligen tog mod till mig och flyttade ut och slutligen kraschade totalt.
Vägen tillbaka har varit lång. Trauma förändrar tankar, reaktioner, nervsystemet och kroppens funktion. Fysisk aktivitet har varit en väldigt viktig bit av tillfrisknandet. En lång tid kändes det som att jag gick omkring i en dimma, jag kunde inte tänka, inte planera, jag var alldeles tom på känslor och livet kändes overkligt och skrämmande. Intuitivt sökte jag mig till en dansklass på gymmet där jag ibland tränade, jag minns dagen som igår. En träningssal fullpackad med förväntansfulla kunder, en pigg och duktig instruktör som körde igång klassen och tung hiphop musik som vällde ut genom högtalarna och tycktes fylla hela rummet. Det tog inte många minuter innan något hände inom mig. Det kändes som att dimman lättade, plötsligt kunde jag känna igen, det var som om hjärnan och kroppen fick kontakt med varandra och känslorna bara vällde fram. Jag grät nästan hela lektionen, gav allt jag hade, dansade ut varenda känsla jag kunde få grepp om. Jag kände sådan sorg över allt jag hade varit med om men samtidigt sådan lättnad över att kunna känna någonting alls överhuvudtaget. Jag struntade fullständigt i alla undrande blickar och njöt av att äntligen få släppa ut lite av allt det jag bar inom mig. Efteråt kände jag mig väldigt trött men samtidigt tillfredsställd och lycklig för första gången på väldigt länge.
Efter den dagen började jag försiktigt dansa igen. Till skillnad från träningen i min barndom var dans inte längre en sätt för mig att fly bort från mitt liv utan snarare en sätt att småningom hitta tillbaka.
Under min tillfriskningsprocess använde jag mig av alternativa vårdmetoder, främst homeopati. Min homeopat ordinerade yin-yoga dagligen för att balansera mitt nervsystem som till följd av alla trauman var väldigt överaktivt. Även yoga skulle visa sig vara en väldigt viktig väg för mig tillbaka till en friskare vardag.
I början tyckte jag att det var väldigt svårt att bara vara stilla. Det var raka motsatsen till allt annat jag gjort genom livet, jag hade bara flängt runt, pressat mig själv till max och aldrig riktigt förmått stanna upp och faktiskt lyssna inåt. Med tiden lärde jag mig faktiskt att tycka om yogan, jag till och med började se fram emot att spendera den där stunden med mig själv varenda dag. Jag lärde mig att lyssna på-, och förstå kroppens signaler, att slappna av och acceptera, snarare än att streta emot då svåra tankar och känslor plötsligt dök upp och småningom började jag så små frön av trygghet i mig själv.
Idag tränar jag fortfarande aktivt, inte längre för att fly undan något eller bestraffa mig själv, utan för att jag genuint tycker att det är roligt och för att det får mig att må bra. Dansen har blivit en konstform där jag får ett kreativt utlopp för mina känslor och där jag kan förlora mig i stunden och verkligen känna sann glädje. Yoga gör jag fortfarande nästan dagligen, det ger mig en välbehövlig paus i vardagen, någonstans att landa och känna efter hur jag mår-, och vad som pågår på insidan. Även poledance har blivit väldigt viktigt för mig, även fast det är en relativt ny hobby. För mig som har en ätstörningsbakgrund känns det väldigt skönt att få fokuset flyttat från hur kroppen ser ut till vad kroppen kan göra. Det känns väldigt stärkande att få träna i en accepterande miljö, rentav en handling av självkärlek skulle jag vilja påstå. I poledance-gruppen där jag tränar upplever jag att det är okej att vara sig själv, att vara stolt över det man lyckas åstadkomma och det är accepterat och okej att tycka att man är fin eller vacker eller sexig eller vad helst man nu känner just den dagen. Det viktiga är inte hur man ser ut utan alla får vara på sitt sätt, utan att bli dömda. Det tycker jag är väldigt viktigt i den värld vi lever i idag.
För att summera har fysisk aktivitet alltså varit väldigt viktigt för mig under hela mitt liv, inte minst under min tillfriskningsprocess. Visst har det haft sina skuggsidor och indirekt fört med sig både perfektionism och prestationsångest, något jag dock tror hade kunnat undvikas om jag hade fått den hjälp jag behövt som barn. I det stora hela har träningen ändå varit mera till hjälp än den satt käppar i hjulet. Den har hjälpt mig hitta tillbaka till livet, handskas med svårigheter och gett mig pauser i situationer som troligen hade knäckt mig totalt utan andrum. Min text har varit väldigt fokuserad på dans och gruppträning eftersom det är den form av idrott som ligger mig närmast hjärtat, dock finns det ju säkert tusentals andra former av fysisk aktivitet också. Jag tror inte det spelar så stor roll vad man gör, så änge man ens gör något. Jag är nästan säker på att det finns åtminstone en (kanske flera) typer av idrott som passar varje typ av person. Det finns så mycket forskning som pekar på att fysisk aktivitet främjar psykisk hälsa och av egen erfarenhet skulle jag skriva på det påståendet vilken dag som helst. Jag ville sprida budskapet om hur träningen hjälpt mig under min livsresa för att kanske kunna inspirera andra som mått, eller mår, dåligt. Kanske få någon att ge träningen en chans. Alla vet vi ju alla att träning gör oss gott, men det känns förhoppningsvis lättare att ta till sig det efter att konkret ha fått läsa på vilket sätt och på vilka plan det faktiskt hjälpt en riktig människa någonstans därute.