För nästan exakt två år sedan blev jag mamma för andra gången. Att bli förälder samtidigt som man lider av psykisk ohälsa kan vara tufft. Men graviditeten kan också vara en räddning. För mig blev det så till slut. Kärleken till mina döttrar vann över det jag kallar mina inre demoner.
Då jag år 2018 blev gravid för första gången var jag livrädd. Tänk om jag inte skulle klara av att vara förälder? Tänk om mina demoner skulle nå min dotter och skada henne för livet? Samtidigt som dessa känslor uppenbarade sig var jag överlycklig. Vi skulle få en dotter. Kanske skulle hon likna mig?
Den trettonde december, dagen innan beräknat datum, dog Luna i min mage. Min värld gick i kras. Jag och min man gick igenom en förlossning i stillhet. Hon liknade mig. Min vackra dotter. Demonerna inom mig växte sig starkare. Var det mitt fel?
Efter ett år av väntan blev jag gravid igen. Även denna gång skulle vi få en liten tjej. Jag och min man hade gått igenom ett helvetiskt år av sorg, oro och längtan efter ett barn. Vi var överlyckliga och stolta över Luna, men sörjde det faktum att vi inte kommer att få se henne växa upp. Denna sorg gjorde att jag och min man kom närmare varandra. Vi fann varandra i sorgen. En liten Stella växte nu i min mage i takt med de envisa demonerna som försökte ta kontrollen. Jag var rädd för att mista en till dotter. Hade jag makten att bestämma hur det skulle gå?
Efter nio långa månader av väntan och oro föddes Stella. Hon liknade min man mer än hon liknade mig. Hon var det finaste jag sett. Mina demoner fanns kvar men jag behärskade dem, för Stellas skull. Jag ville inte att de skulle skada henne. Jag ville inte att de skulle skada henne på samma vis som min pappas demoner hade skadat mig. Vad kunde jag göra för att stoppa dem? Kunde jag ens stoppa dem?
Mina demoner har funnits med mig sedan jag var barn. Under vissa perioder i livet har de varit mer delaktiga i mitt dagliga liv och påverkat mina handlingar. Speciellt vintern har gett mig ångest. Min pappas demoner var starka. Jag såg hur de sakta men envist tryckte ner honom till botten. Jag ville hjälpa honom, men kunde inte. Jag var rädd att jag skulle bli som honom. Jag älskade min pappa, men hatade hans demoner. De gjorde så att även jag trycktes ner närmare och närmare botten. Samtidigt har de gett mig en enorm styrka att ta mig tillbaka upp igen. Man kan säga att jag har en superkraft. Psykisk ohälsa är ingen svaghet, det är en styrka. Jag har aldrig träffat någon som är så stark som en person som gång på gång lyckas hålla sig ovanför ytan trots ihärdiga demoner.
Jag vet inte hur länge jag själv hade orkat kämpa efter allt som hänt i mitt liv om det inte varit för mina barn. De gav mig styrkan att fortsätta och ta tillbaka kontrollen över demonerna. Jag tog medicin för att kunna kontrollera dem innan jag hittat rätt verktyg för att klara av det på egen hand. Alla sorger som dyker upp i livet må ge demonerna kraft, men de kan inte vinna över kraften som finns inom dig.
Jag hoppas att om du som läser detta kämpar eller har kämpat med psykisk ohälsa kan se hur kraftfull du är! Jag hoppas att du kan identifiera den kraft du har inom dig. Du är inte dina demoner, du kämpar mot dem. Det går att kväva demonerna utan att kväva dig själv. Jag behövde bli mamma för att ta tillbaka kontrollen över mitt mående. Jag behövde också stöd av både terapi och medicin. Att ta till hjälpmedel på detta sättet gör dig inte svagare, tvärtom. Att våga kasta sig ut i något okänt och verkligen djupdyka ner i sitt innersta och stå öga mot öga med sina demoner kräver styrka. Att be om hjälp är en styrka, att ta emot den en annan.
Du är värdefull, underbar och stark. Låt din innersta röst överrösta demonerna. Jag tror på dig.
Jag vill sända en stor styrkekram till alla som någon gång kämpat och som just nu kämpar. Du är bäst. Du är en superhjälte!
Kram, Isa.