Pjäsen Själarnas Ö blev för flera av oss, en uppföljning på det besök vi gjorde på Själö i somras. Pjäsen handlar om 40-talet på ön, då där var ett hospital för kvinnor med psykisk ohälsa.
Pjäsen väckte många tankar och teman i mitt huvud.
Vi fick stifta bekantskap med Kristina, som dränkt sina två barn. Kristina har blivit våldtagen och får ett barn utom äktenskapet, hon hittar dock en fästman och får ett barn till, men mannen reser iväg för att arbeta och hon väntar honom tillbaka. Samtidigt skall hon ensam ta hand om två barn. Hon är inte gift. Hon jobbar tunga dagar på en gård, är fattig, har inte mat till varken sig själv eller barnen. Tillslut orkar hon inte. I sin förtvivlan gör hon sig av med ”barlasten”, barnen hon har i båten, då hon ror hem från jobbet.
Mina tankar går till dagens värld, till nyheter jag läser om mammor eller pappor som dödar sina barn och sedan ofta också sig själva. Förr var det kanske mer en skam med utomäktenskapliga barn, fattigdom, sjukdom och obefintlig socialvård. Idag är det kanske fråga om en kapprusningstävling, där man skall vara framgångsrik, bra jobb, bil, datorer, telefoner, utlandsresor etc.
Är det ännu så att skam över att inte uppfylla ”samhällets normer” hindrar oss från att be om/få hjälp i tid?
En annan kvinna i pjäsen är Ellinora. Hon hamnar på Själö för hon har rymt hemifrån, blivit fast för stöld och ”kan inte uppföra sig”. Elli är från en förmögen familj. Jag tänker att hon idag kanske hade fått diagnosen ADHD eller liknande. Hon är krävande, har en livlig fantasi och ifrågasätter auktoriteter.
Om Elli kommer det också fram att hon är av ”blandras”. Hennes mamma är finsk, finskspråkig och pappa finlandssvensk. Jag visste inte att finlandssvensk rashygien funnits. Men Google kan berätta en massa. Historian innehåller alltså inte bara rashygien i Tyskland eller bland samer eller indianer. Det har också funnits här på Finlands kust, bland oss finlandssvenskar.
Ellis pappa har kontakter och inflytande och föräldrarna vill ha dottern hem. Men det går bara om Elli blir steriliserad. Man vill inte att en så dålig mänska skall kunna föra sina gener vidare. Elli blir opererad och återvänder hem.
Under första akten åker mina känslor berg-och-dalbana. Det blir scener, då en del patienter blir oroliga och rörelsen på scenen ökar tillsammans med musiken. Det kastas saker och det hörs skrik av patienter och personal.
Mina tankar går till tider, då jag själv varit orolig, ångestfylld, förtvivlad och rädd. Jag funderar på vårdmetoder och läkemedel vi har idag, jämfört med vad som fanns på 40-talet. På Själö fanns bara isolering, tvång, kalla och varma bad, en mössa att sätta is i och sedan på huvudet.
Det blir paus, och en i vår grupp säger ”Det är tur att vi föddes lite senare i tiden ,annars hade vi också varit på Själö”.
Igen dyker frågan upp i mitt huvud, vad är psykisk ohälsa?
Till Själö fördes säkert patienter som led av diagnoser vi känner idag (psykos, ångest, schizofreni, bipolär). Tyvärr var vårdmetoderna för dessa diagnoser inte vad de är idag. Men dit fördes också kvinnor som var ”obekväma” för samhället. De hade kanske oäkta barn, var fattiga, stal, levde som prostituerade för andra alternativ kanske inte fanns. Kvinnor led av hysteria och det hade med menstruationscykeln att göra, trodde man. Man trodde också att efter menopausen blev kvinnorna ofta av med hysterian.
Livet på Själö följde förstås våra årstider. Den långa mörka och kalla tiden var tung, medan det säker var lugnt och vackert på sommaren i ljus och solsken. För en del var det säkert bättre på Själö, än på andra psykiatriska enheter i Finland under denna tid. Många hade ett eget rum, med fönster. Men man var isolerad, då ön ligger så lång från fastlandet och få fick besök av familj eller vänner. Men alla ville inte bort. Efter många år på ön, blev det jobbigt att tänka sig att åka därifrån och bygga ett annat liv igen.
Många saker har ändrat sig angående vård av psykisk ohälsa sedan början av 1900-talet. Men tyvärr finns det ännu mycket skam och stigma kvar.
Pjäsen tar slut och jag funderar, skall jag applådera nu? Skall jag applådera åt berättelsen om dessa tragiska öden. Jag skall förstås applådera för skådespelarna och för dem som dramatiserat, gjort koreografi, scenografi, dräkter, ljud, ljus, musik och beslutat berätta denna viktiga historia.
Det blir ännu en replik kvar i hjärnan, som sammanbinder 40-talet och den tid vi lever idag
Den enda verkliga galenskapen är krig
-Eva