Det var inte en självklarhet att jag skulle bli mamma. Hela min ungdom var jag tvärsäker på att jag aldrig ska bli mamma, man kan leva ett gott liv utan barn. Mina förebilder var då, och ännu idag, journalisten Jeanette Björkqvist och författaren/journalisten Anna-Lena Lauren. De uppträdde i offentligheten med sin bestämda uppfattning att en kvinna inte behöver ha barn. Jag hade exakt samma åsikt. Min uppfattning var också att jag inte klarar av ett barn, jag har inte de egenskaperna och framför allt inte det tålamod som behövs.
Jag gifte mig med en man som enligt sin egen utsago hatade barn, det passade mig bra. Vi hade ett bra liv i storstan med den frihet ett barnlöst liv ger. Efter vårt bröllop blev jag genast gravid, men då gjorde jag en abort.
Efter ett 10 år långt äktenskap slog blixten ner i huvudet på mig, jag träffade Mannen med stort M och efter att ha terapiat mig själv genom att träna till det marathon jag skulle delta i ett halvt år senare beslöt jag mig för skilsmässa. Träningen kom lägligt. Det var rena rama terapin att ränna runt på vägarna och i skogarna på orten jag då bodde.
Sen gick det undan, jag var 39 år och funderade inte ens på graviditet, jag var så gammal och min man ännu äldre. Men någon kväll innan vi skulle åka iväg för att springa ett långlopp tillsammans fick jag för mig att göra ett graviditetstest, och det var positivt. Jag brukar skoja med mitt barn att hen redan deltagit i det 30 km långa loppet (i min mage).
Graviditeten gick bra, har aldrig mått så bra som då. Pga av min ålder erbjöds jag ett blodprov som skulle visa om barnet hade någon kromsomavvikelse. Jag tog det. När jag ringde för att kolla svaret var det en oerfaren labskötare som gav mig svaret. Hon avläste svaret och sade att ”ja, här var det höga halter, väldigt höga halter. Jag måste be en läkare ringa dig” Det var den längsta dagen i mitt liv. När läkaren väl ringde och jag uttryckte min oro över de förhöjda halterna sa läkaren lugnt: dessa värden skall vara höga när man är gravid, allt ser helt normalt ut.” Lättnaden var stor.
Graviditeten förlöpte bra och tre veckor före beräknad tid knackade barnet på och ville ut. Just den dagen flyttade vårt BB och vi stegade in bland flyttlådorna. Barnets födelse uppmärksammades både av lokalradion och lokaltidningen för att vi var de första som skrevs in på ”nya” BB.
Barnet föddes med akut kejsarsnitt p.g.a. syrebrist i slutskedet av förlossningen. Oron för att barnet skulle ha en hörselnedsättning fanns där eftersom båda föräldrarna har det. Hörseln testades genast på BB och allt var normalt.
Samma dag som vi kom hem från BB installerades ett hemalarm och jag fick ett babylarm för personer med hörselnedsättning. En liten dosa knäpptes fast på min hörapparat och en annan del placerades i hennes vagn. Då kunde jag fritt röra mig ca 150 m från vagnen/sängen utan oro för att inte uppfatta att barnet vaknar.
Barnet var ett lugnt barn som sov gott, jag följde inte anvisningarna att man ska väcka barnet var 3-4 timme. Visst vaknade barnet på nätterna, då var det pappan som hörde det, väckte mig och jag flyttade barnet bredvid mig, och alla sov vidare.
Babylarmet använde jag även då barnet var lite större och lekte i ett annat rum än jag befann mig. Då kunde hen prata till mig genom larmet. Likaså i bilen. Förutom att jag vände backspegeln (i framrutan) så att jag såg barnet via spegeln och kunde läsa läppar så talade hen via larmet.
När barnet växte och fick eget rum och behövde mig på natten så lärde hen sig att komma och picka mig i sidan, att det inte var någon idé att ropa från rummet. Det fungerar ännu om jag behövs då jag sover; en försiktig pick i sidan och jag sprätter ur sängen.
När det blev dags att återgå till jobbet var barnet 1,5 år och började hos en dagmamma. Dagmamman märkte små talfel som ingen av oss därhemma uppfattat, där en baksida av hörselnedsättningen. Men tack vare dagmamman så gjordes en utvärdering av talförmågan och barnet fick snabbt behövlig hjälp. Idag talar och skriver hen bättre än jag.
Barnet har blivit en tonåring som likt andra tonåringar inte slösar energi på att tala tydligt, så det händer att vi skriver whatsapp meddelanden istället för att prata.
Innan jag hade den telefon och de hörapparater jag nu har, som streamar trådlöst både ringsignal, samtal och annat från telefonen, fungerade barnet ibland som mina öron. T.ex. om jag inte uppfattade att telefonen ringde, att något smäller utanför huset, någon kommer eller något annat som jag inte uppfattade, så var det hen som uppmärksammade mig på det.
Vad är annorlunda idag?
Enligt tonåringen skriker jag aldrig så som de andra mammorna gör(?)
Nattliga upptåg av tonåringen med kamrater stör inte mig då jag inte hör något utan hörapparater
Humor är bra för alla hörfel
Känslig för tonfall, övertolkar (både tonåringen och jag)
Tonåringen är modig och bra på att kommunicera!
Jag upplever inte att det är så annorlunda att vara mamma med hörselnedsättning; det gäller att vara tydlig i kommunikationen och lära barnet hur man kommunicerar.
Mamma trots allt ♥️