Finns det en mening med allt som sker?

Finns det en mening?

Ja. Jag tror ju verkligen att det är en mening med allt som sker, och allt vad man stöter på under sin livstid. Det är en så stor tröst i just de orden, då man ibland har det lite extra tufft. Jag finner en väldigt stor tröst i de orden -en mening med allt som sker!

Jag vill dela med mig av några tankar jag har men för att förstå varför, så måste jag berätta lite om min bakgrund.

Jag kommer själv från en trasig familj, är själv skilsmässobarn. Fanns både våld och alkoholmissbruk i min barndom. Min pappa gifte om sig bara 1år efter skilsmässan.

Jag är ensamstående mamma till två tonårsbarn (f.-06-07), och i vår lilla familj har vi även 3 hundar. Jag har varit ensamstående sen 2009.

Jag hade lovat mig själv att alltid vara en trygg vuxen då jag ej själv haft en sån i mitt liv. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för samma upplevelser, inte skilsmässa och nolltolerans på allt som heter missbruk eller våld. Mina barn föddes till en trygg familj och omgivning. Vi var en helt vanlig familj. Men den tryggheten och känslan av en lycklig familj gick i kras då barnen var 2 och 3 år gamla.

Pappan bytte umgänge, sa upp sig från sitt jobb och blev blandmissbrukare.

Jag måste bryta det jag lovat mig själv. Var så rädd över den förändringen, helt ensam, med 2 små barn. Vi separerade, vi startade ett nytt liv, bara jag och barnen.

Pappan däremot blev allt mer fast i missbruket och blev kriminell, så blev han dömd till en fängelsedom.

Mina barn var så små, förstod inte vart han försvann, och de saknade honom. Som förälder var det tufft nog med eget mående, att sen även ha barnens sorg och känslor att bära på. Men tids nog blev det lugnt och tryggt, för några år.

Tills barnens pappa kom ut ur fängelset. Barnen kraschade igen. Jag rätt så snart efter. Vår vardag funkade inte mera. De hade hoppats på att han skulle va en pappa, men han var inte närvarande. Han hittade en ny familj, och tog hand om någon annans barn.

Det tog lång tid innan vi hade en fungerande vardag igen. Men vi kom på fötter igen. Kämpade på för att få min utbildning. Fick fast jobb. Jobbade extra allt vad jag kunde och orkade för att få en liten guldkant i vardagen för vår lilla familj, och kanske åka på en resa till södern sen

 

Men det blev en helt annan resa än vad jag hade tänkt mig för min familj.. Den 4 februari 2020. Livet förändrades.

Jag fick cancerdiagnos. Hjärncancer, långsamväxande men obotlig. Hela det livet jag kämpat för, de drömmarna, allt jag hade byggt upp. Allt föll i miljoner bitar och den största delen av dom bitarna hittades aldrig mer.

Kvar var bara några bitar, som bestod av mina barn, min mamma, mina hundar, mitt hem och jag. Jag behövde inget mer. Det var det enda jag brydde mig om, och det gav mig glöden att kämpa.

Lärde mig vara tacksam, inte bara för familjen, utan även tacksamhet till livet och att man orkar stå upp, andas och få vara med, i liv helt enkelt. Det var guldkanten, och med den guldkanten skippar man vilken jorden runt resa som helst. Att inte veta hur länge man har kvar lärde mig att njuta av livets gåva, och vara tacksam för små saker som man tagit för givet.

Kramen och alla ”älskar dig” man sagt och hört.

Egentligen vet ju ingen hur länge man har kvar, men det tänker man ju inte på i vardagen då alla måsten styr ens liv. Sanningen är ju den, att man måste bara två saker. Man måste leva och man måste dö. Hur du fyller den tiden där emellan dom två, är i dina händer.

-Hur många saker tar man för givet i vardagens ekorrhjul och glömmer att uppskatta det man har?

-Hur mycket man satt energi på fel saker eller människor och inte njutit av livet?

-Hur många människor finns det som bara existerar och inte känner känslan av att “Jag lever”?

Jag unnar mig själv faktiskt att få känna att jag lever varje dag för jag vet aldrig vad morgondagen för med sig.

I min vardag finns mycket utmaningar, så har en desto större orsak att tänka på mig själv och mitt mående också. Att tillåta sig själv att stanna upp och känna, låta själen och tankarna vila är något jag behöver för att komma ihåg att livet är just nu i denna stund.

När jag nu ser tillbaka på min barndom som var trasig, ser jag att jag fått mycket verktyg att hantera barnens känslor av mina egna erfarenheter. Kanske det var just det som var meningen med min trasiga barndom, att jag skulle klara av att hantera, förstå och stödja mina egna barn.

Delvis höll jag ju det jag lovat. Jag har varit den trygga mamman jag själv en gång hade behövt. Jag har skyddat dem så gott det går och stöttat dem med alla tankar och känslor om deras pappas missbruk och kriminella liv.

Kanske min diagnos, och att jag blev sjuk, var för att förstå att inte tänka på livet som ett misslyckande som varit fullt av motgångar. Utan istället inse att hur värdefullt livet i sig själv är och hur långt jag har kommit och hur stark jag varit.

Det är en mening med allt som sker

De orden säger att det finns hopp. Det säger att framtiden kommer bli bättre eller åtminstone ljusare. Det säger att det kommer bättre dagar och förmedlar att du kanske inte har upplevt dina allra lyckligaste stunder ännu.

Om man inte har ett hopp om att saker kommer bli bra då livet inte blir som man tänkt, eller motgången känns oöverkomlig, så är det enkelt att ge upp. Jag har haft många stunder jag kastat hoppet. Ibland har det varit allt för svårt att hitta nåt att kämpa för.

 

Men kärleken till livet, att få vara mamma och att jag fortfarande andas och fungerar, påminner mig om att livet är värt att leva. Vi är alla lika små här på jorden, men livet är stort och möjligheterna många, det gäller bara att hitta den lilla guldkanten.

-Jag har min guldkant och en mening-

Den visar sig i varje varje kram, leende, skratt, blöt nos och varje ”God natt sov gott” och ”Jag älskar dig mamma”

 

 

Jessica Lindgren 18.03.2022 EE studerande 2021-2022