Hur många gånger har du tänkt tanken “tänk om?” Tänk, vad två så små ord kan få en att helt stanna upp och tänka på saker som har hänt, från många olika perspektiv. Två ord som helt kan ändra på en historia i ditt huvud.
För ca 15 år sedan ändrades det liv jag levde totalt, då jag separerade från pappan till mina äldre barn. Orden “tänk om” upprepades, otaliga gånger i mitt huvud, under skilsmässoprocessen och alla gånger utspelade sig scenariot ur olika perspektiv, i mitt huvud. Jag kunde dock aldrig tro att en “tänk om”-scenario skulle bli verklighet.
Det som blev verklighet var att jag inte längre fick vara 100% närvarande i våra barns vardag utan jag blev umgängesföräldern. I början hade vi ett system där barnen var vecka, vecka och senare byttes det ut till 2 veckor, 2 veckor. Så en fin vårdag meddelade pappan, helt från det blå, att han tänker flytta till en annan ort med barnen. Det skulle försvåra, eller rent av göra det omöjligt för mig och barnen att ha lika mycket umgänge som tidigare. Efter en del utredningar blev det slutligen fastställt att barnen flyttar med pappan till en annan ort och jag blir veckosluts/lov mamma. Till en början träffade jag inte ens barnen varje månad utan enbart vid lov och förlängda veckoslut. Senare ändrades det så att de kom till mig en gång månaden och spenderade de flesta lov med mig.
Mitt inne i hela processen kunde jag bara känna en enorm ilska. Den ilskan blev sen en enorm sorg. En sorg över att jag inte har fått dela vardagen med mina barn. Den sorgen förstärks ytterligare då jag får vara 100% närvarande i vardagen med min yngsta son och därmed ser hur mycket jag egentligen har missat av mina äldre barns uppväxt.
Nya “tänk om” och “hur” tankar bildas i mitt huvud. Tänk om, jag skulle ha fått vara 100% närvarande i de äldre barnens liv? Hur skulle vardagen då ha sett ut? Tänk om, jag hade varit där då de känt sig ledsna. Tänk om, jag hade fått vara den som tröstat? Tänk om, jag hade fått vara med och fira deras lyckanden i vardagen? Hur skulle vår relation då se ut idag? Skulle den vara ännu djupare än vad den är nu? Hur skulle relationen vara mellan dem och deras lillebror?
Hur mycket jag än tänker “tänk om” så ändrar det inte på hur det sen i verkligheten blev. Med alla dessa “tänk om”-tankar känner jag en enorm sorg. En sorg över att jag inte fick vara där och trösta. En sorg över att jag inte kunde vara där och heja och stötta. Sorg över att jag har varit den som i periferin hejat och jublat högst till alla deras framsteg och gråtit floder när jag inte har kunnat trösta just i det ögonblicket det har behövts som mest.
Men trots denna sorg kan jag också känna en enorm tacksamhet. En tacksamhet över att jag har insett vikten av att bara vara där. För då jag inte kunde vara 100% närvarande i deras vardag, gjorde det att jag ville ta vara på varje stund då vi fick umgås och jag såg till att leva i nuet. Än idag fast de är unga vuxna så ser jag till att min kalender är tom då de kommer på besök.
I mitt tycke har vi idag en fin relation. Inte en jättedjup relation, men en fin och tillräckligt djup relation för att de ska känna sig bekväma att diskutera svåra frågor och funderingar med mig. En sådan relation där de gärna kommer på besök. Besöken kommer däremot att komma mera sällan i fortsättningen då de nu skall börja leva sina egna vuxna liv.
En annan, tänk om tanke kommer till mig, nu i skrivande stund. Tänk om jag har blivit skonad från att känna en stor sorg då de lämnar boet och går in i sina vuxna liv? För den sorgen har jag ju bearbetat de senaste 8 åren, den sorgen upplevde jag redan då de flyttade till annan ort. För då i den stunden kändes det som att jag gick sönder. Något gick bokstavligt sönder i mig och det har tagit mig många år att läka.
Ärret inne i mig finns kvar och som sorgen gör sig påmind ibland, men mest av allt känner jag kärlek och tacksamhet. Tacksamhet över att mina barn är de fina och kloka unga vuxna de är, trots att jag inte kunde vara 100% närvarande i vardagen. Tacksamhet över att det finns en kärleksfull varm relation oss emellan trots att livet blev som det blev.
Så mitt råd till dig som läser detta: Låt inte sorgen ta över ditt liv men kom ihåg att du har rätt att sörja. Minns de stunder som var fina, även de allra vardagligaste stunder som var fyllda med kärlek, glädje och tacksamhet. För det fina med det är, att då sipprar ljus och värme in genom sorgen och den känns inte så tung och mörk längre.
Precis som mina barn här blickar jag ut i horisonten och väntar med spänning på vad framtiden kommer att föra med sig, för dem, för oss och för mig.
– Maria