Varför blev jag det? Varför valde jag den utbildningen? Vad var min tanke med att välja den utbildningen? Vad var det jag ville åstadkomma?
Fortfarande tvivlar jag på att jag valde rätt utbildning. Jag har inget att dela med mig om. Jag känner mig inte som en överlevare. Jag har ingen livsvisdom att dela med mig av. Inte vet jag hur min erfarenhet skulle kunna hjälpa någon annan. Mina tvivel, min osäkerhet, min rädsla att säga fel, att göra fel.
Helst vill jag bara dra mig tillbaka, gömma mig bakom min fasad. Eller agera i defens, bara skrika åt alla, vara arg och upprorisk/ trotsig. Anklaga alla andra, fly mitt ansvar gentemot mig själv och min medmänniska.
Så läser jag min egen text som jag skrev under utbildningen. Då före jag drabbades av en traumatisk händelse som kom att förändra mitt liv.
Jag förvånas av min egen text. Kan det faktiskt vara jag som hade såhär fina tankar? Har jag tappat bort mig själv såhär fullständigt?
Var det såhär jag behövde göra, gå tillbaka för att komma vidare?
Jag delar min text med er;
Erfarenhetsexpert studerande om vad studierna har gett
Jag var nog inte själv förberedd på hur mycket utbildningen skulle påverka mig.
Fortfarande har jag svårt att se mig som ett offer, vill inte medge att jag är svag, trött och sjuk. Kontrollförlust är fasansfullt. Jag kämpar och pressar mig till bristningsgränsen hellre än att be om hjälp.
Jag är en fighter, allt kommer att ordna sig!
Tror att jag står på en bra plats i mitt liv nu. Äntligen har jag lyckats se helheten. Förstår hur saker hänger ihop och var mina svagheter finns. Kan till och med prata om, ibland också skratta åt mitt eget agerande i efterhand.
För mig är det viktigt att hålla distans, inte låta känslorna styra. Lite stå bredvid mig själv, iaktta och övervaka att jag inte faller tillbaka i gamla mönster. Att jag fortsätter att utvecklas.
Att inte låta andra människor och motgångar påverka mig och få mig att tvivla på mig själv.
För mig har kunskap varit otroligt viktigt. Det är nog kunskapen som ska ta mig vidare. Genom kunskap ska jag lära mig nya sätt att hantera svåra situationer. Det är inte alltid resultatet utan processen som är det viktigaste. Att leva i nuet och ta tillvara de små fina stunderna i livet.
Att kunna lyssna är ofta viktigare än att alltid kunna förstå och komma med goda råd. Människor kan och vill lösa sina egna problem, på sitt sätt i sina liv, men ibland behöver man någon som kan gå med en bit på vägen.
Min upplevelse är att ju mera jag försöker förtränga och dölja ju mera illa gör jag mig själv.
Om det att jag berättar om min svaghet kan hjälpa någon annan så blir det ju dubbel vinst.
”Ta lärdom av det förflutna.
Acceptera nuet, ta tillvara det, gör det bästa av det.
Planera för en bättre morgondag.”
”Det som har varit kan vi inte ändra på.
Men hur vi förhåller oss till det som har varit, det kan vi ändra på.”
” Hur viktigt det är i växelverkan med andra att inte låta sina egna erfarenheter och livsåskådning påverka hur vi tolkar det som andra berättar för oss. Att möta människan där hon är och försöka förstå ur hennes synvinkel.”
Var det en text jag skrev åt mig själv?
Imorgon kanske jag igen tvivlar på mig själv, ångrar mitt val att dela den här texten och mina funderingar med er, åter fylld av osäkerhet?
Ändå vill jag hoppas på att mina medmänniskor och jag skall få uppnå ett psykiskt välmående som vi för oss själva, utan krav från något annat håll, skall kunna betygsätta 10/10.
”Pian”