Känner mig så tom, så vilse, vet inte varifrån jag kommer, vet inte vart jag är på väg. Vem är jag idag, vem vill jag bli.
Jag känner mig så annorlunda, så ensam, så utanför. Jag vill vara delaktig, jag vill vara en av alla, men drar mig ändå undan, så rädd, så sårbar. Vågar inte riskera att bli övergiven, ratad och osedd.
Hur säger man; får jag vara med dig? Hur säger man; vill du vara med mig? Hur säger man att man känner sig ensam? Hur säger man att man är rädd? Hur säger man att man vill ha en hjälpande hand, att man vill ramma murar man byggt runt sig, att man vill bli fri?
Att leva är på inget sätt lätt och ingen manual finns att få. För lätt ska det väl inte heller vara, då glömmer vi nog bort att vi har det bra. Men det känns ofta så innerligt svårt, så svårt att förstå, svårt att veta vilken väg man ska gå.
Varje dag, varje stund måste vi göra val, är det ett bra val eller inte vet vi oftast först efteråt. Tog jag de rätta byxorna på, åt jag det bästa morgonmålet, var det rätt att gå till butiken idag, var det bra att jag inte träffade min vän idag?
Det enda val vi inte har makt över är de val som redan är gjorda, de stunder som redan gått. Det som varit är varit, inget mera att göra åt. Men idag kan vi välja vilken väg vi tar, det är i min makt att välja min morgondag. Ibland gör jag rätt val, ibland fel, men de är mina egna. Vårt liv påverkas av många och mycket annat och vi kan inte välja ett problemfritt liv, men vi kan välja att göra det bästa av varje val, varje dag.
Just nu, just idag vet jag inte vad som är ett för mig bra val, men jag väljer i alla fall att dela med mig hur vilsen jag känner mig, hur jag alltför många obesvarade frågor har. Hur jag önskar jag skulle veta vad som för mig är bra. Hur rädd jag är för denna vilsenhet, hur jag önskar att det fanns en manual, hur jag önskar att jag inte skulle vara så ensam just idag!
Fundersam erfarenhetsexpert