Alla ställer sig frågan någon gång; barn. Vill man ha egna eller inte? Följdfrågorna blir flera, speciellt om svaret är att man vill. Blir jag en bra förälder? Kan jag ge barnet en bra och trygg uppväxt? Tänk om något händer barnet eller nån av oss föräldrar? Om nån drabbas av en allvarlig sjukdom? Hur ska det gå ekonomiskt? Hur ska vi uppfostra barnet? Är jag redo för det? Klarar jag av det? Listan kan göras lång och frågorna och funderingarna de väcker kan ibland kännas svåra. Om du sedan lägger till faktan att du själv har en genetisk psykisk sjukdom som barnet eventuellt kan ärva, blir frågorna, oron och rädslorna ännu flera. Tänk om barnet insjuknar? Tänk om de måste gå igenom samma helvete som du själv gjort?
Jag hade aldrig som yngre någon stark framtidsplan om att skaffa barn och familj, enda jag egentligen tänkte var att jag skulle vilja bli fosterförälder. Jag har för det mesta jobbat med barn i olika åldrar under åren och funnits där som extra hjälp i vardagen till syskon barnen. Tanken på att skaffa egna var inte något som var aktuellt, speciellt inte efter att jag insjuknat första gången och själv inte visste vad jag höll på med. Efter några års sjukdom, då jag fick diagnosen bipolär, kändes valet naturligt. Jag skaffar aldrig biologiska barn, ingen skall behöva gå igenom det här. Att en skötare förklarade till mig att om jag skaffar barn så är risken närmare 90 % chans de ärver samma sjukdom, gjorde valet också lättare. Enkelt, eller hur? Det visade sig bli svårare än jag trodde.
Min tanke om att aldrig skaffa biologiska barn stärktes med tiden då jag hörde andra bipolära uttrycka sig om saken. De som redan hade barn innan de fått diagnosen uttryckte en stor oro och rädsla att barnen också skulle insjukna, de som inte hade barn höll ganska långt med mig; aldrig egna för ingen skall behöva gå igenom det här. Det var också något som jag tog upp ganska tidigt i början av relationen med, vad som skulle bli, min fästman. Han var okej med saken, problemet var att jag inte var det. Redan då hade jag en längtan av egna barn men var övertygad om att det skulle vara fel beslut. Jag hade inte en fungerande medicinering, den justerades och ändrades med jämna mellan rum i försök att hitta rätt men gav mig mest jobbiga biverkningar. Jag hade problem med bland episoder och då jag blev långtidssjukskriven från mitt deltids jobb var egna barn det sista jag tänkte på.
Åren som följde som sjukskriven var väldigt upp och ner, ECT- behandling kom på tal och en av de avgörande orsakerna till att jag bestämde mig för att pröva var min systers kommentar ”tänk, om det fungerar kanske du kan skaffa barn”. För mig fungerade det och sakta började drömmen om barn smyga fram igen.
Några av de mediciner jag åt rekommenderades inte för gravida så om jag ville bli gravid måste jag klarar mig utan dem, beslutet att pröva vara utan kändes nervöst, skulle det gå? Ett år senare fick jag tårar i ögonen, det hade gått. Ungefär samma tider fick jag också veta att skötaren hade haft fel, det är 10% chans barnet ärver sjukdomen, inte 90. Kunde jag nu skaffa barn? Den frågan följer mig ännu.
En graviditet innebär en risk att utlösa en episod och risken för förlossnings depression är stor. 10 % är inte mycket men tillräckligt, har jag rätt att utsätta nån för den risken? Samma helvete som jag får barnet inte, och eftersom jag har diagnosen kan det upptäckas tidigare av vården men om barnet insjuknar kommer den att få ett alldeles eget helvete att gå igenom som jag inte kan förhindra. Vem är jag att säga det är värt den risken? Klara jag av att skaffa ett barn? Orkar jag? Kan jag, som en bipolär temperamentisk, ångestfylld berg och dal bana ge ett barn en bra och trygg uppväxt? Kan jag erbjuda ett barn, med mina gener, möjligheten till ett bra liv? Eller är det bara en otrolig självisk tanke? Jag har inga svar, ibland känns det som frågorna gör mig galen men jag kan knappast vara den enda med liknande tankar.
Jag är ännu involverad i min systers barns liv, min gudson och lever tillsammans med min sambos barn. Jag har många ”extra barn” men inga egna och det är ett pågående moraliskt dilemma för mig; är det rätt, att jag med en genetisk psykisk sjukdom skaffar barn och risker att de även insjuknar?
Malena Emet,
Erfarenhetsexpert