Ett brev till storasystern, av lillasystern, i det trasiga hemmet.
Hur mår du? Jag mår bra.
Jag är okej. Tack vare dig. Från mitt första andetag till mammas sista har du funnits där emellan oss som en krockkudde. Du har fått ta de största slagen, de hårdaste smällarna. Du stannade kvar i helvetet, nära monstret och försökt tämja henne, hjälpa henne och gjorde det möjligt för mig att gå iväg, ta avstånd. Få börja läka ihop efter åren av terror. Jag är dig nu och för alltid tacksam för den gåvan.
Du har fått bära bördan av att vara mamma, pappa och storasyster, allt i ett och samma, från det att du var alldeles liten. Du har skyddat mig, skämt bort mig och alltid funnits där, smugglat smörgåsar genom gamla vita fönstret, lärt mig vilka brädor som knarrar i vårt gamla köksgolv. Du har ordnat dimissions kaffe, sökt lägenhet, lärt mig allt man behöver lära sig om livet. Allt som en mamma borde lära sitt barn men som vår mamma aldrig klarade av på grund av den ständig kamp som pågick i hennes förvridna sinne.
Endast tanken var jag skulle vara utan dig är skrämmande och får mig att bli alldeles matt. Hur skulle min själ se ut? Skulle den vara alldeles svart?
Om jag suttit ensam gömd under dammiga sängar och skakat under alla de stunder vi gömt oss undan hennes vrede, hade jag ens funnits här idag?
Om du inte skrikigt för allt vad luften i dina lungor då när hon dunkade mitt huvud i väggen, hade hon aldrig slutat dunka på?
Om jag inte fått bo hos dig alla de nätter hon hotade döda mig, hade hon förverkligat det då?
1 av 4 barn lever i familjer där det förekommer psykisk ohälsa.
Mörkertalet är mycket större.
__________________________________________________________________________________________________
Hej Lillasyster!
Jag önskar bara att jag hade kunnat skydda dej mer när du var liten!
Jag kunde inte ta alla slag som träffade dig, även om jag minns att
jag stod och skrek så högt att jag till sist tappade rösten. ”Låt
min lillasyster vara! Ta mej istället!!”
All min förtvivlan och desperation kom ut med de här skriken, en
femårings lönlösa försök att få nåd. Få hjälp. Att någon
skulle stoppa Henne. Det hände aldrig, vi var fast i hennes våld.
Men vi var tillsammans, vi hade alltid varandra! Vem skulle jag vara
utan dej?
Du är fortfarande den viktigaste människan i mitt liv och det kommer
du alltid att vara.
När man delat ett sådant helvete som vi gjorde, och dessutom
överlever länkas man samman på ett sätt som ingen annan kan
förstå.
Lillasyster, minns du att vi aldrig kallade henne för mamma? Vi förmådde
inte det. Vi sa Hon. Man måste skriva det med stort H för det blev ju
som ett namn.
Alla nätter vi legat i sängen under täcket hand i hand, skräckslagna
för att dörren skulle öppnas och Hon skulle storma in och bestraffa
oss för någonting. Antagligen hade vi inte gjort något, men Hon
behövde ju inga anledningar.
Lättnaden men samtidigt rädslan och maktlösheten vi kände när Hon
lämnade oss ensamma, inlåsta i sovrummet flera dagar i sträck. Vi
visste aldrig var hon var då, men vi var trygga på ett sätt, för
när Hon inte var där kunde hon inte göra oss illa. Samtidigt var vi
ju övergivna, vi skulle inte överleva om Hon inte kom tillbaka. Det
hotade hon ofta med.
Lillasyster, minns du hur vi satt på berget och inte vågade gå in. Vi
kunde sitta där till sena natten. Hon ropade in oss först när det
började bli mörkt och Hon var rädd att grannarna skulle reagera.
Lillasyster, jag minns hur hon slog dej så du svimmade. Jag blev galen, jag
flög på henne och jag skrek och bankade på henne! Den gången var jag
inte rädd för henne. Jag trodde jag hade förlorat dej, och då hade
jag ingenting kvar att förlora mer!
Vi blev äldre och våldet ändrade karaktär.
Du tog avstånd och jag försökte vara ett filter mellan er. Hålla
henne lugn så hon lät dej vara i fred. Som hon utnyttjade det. Jag
fick skrubba mattan med nagelborste och när jag var klar så var hon
inte nöjd och jag fick börja om från början. Det tog timme efter
timme.
Hon visste att jag försökte skydda dej och det väckte ännu mera
vrede hos henne.
Hon försökte alltid skilja oss åt, men hon lyckades aldrig.
Jag sa ingenting, för jag var livrädd att väcka hennes vrede, inte
för min skull, utan för din.
Jag var tvungen att massera hennes axlar. Hur länge som helst. Jag blev
väldigt bra på att massera men jag skulle aldrig massera någon nu.
Det väcker en avsky hos mej som jag inte vill känna.
Åh Lillasyster, jag är så glad att hon är död!
– Din storasyster som fortfarande skulle ge sitt liv för dig.