Monstret

Hjärtat rusar i 200, kallsvetten rinner nerför ryggen, försöker få luft, i örongångarna låter det som ett tåg som åker genom en tunnel och skenorna gnisslar mot rälsen.

Jag kommer dö. Jag kommer dö här och nu! Kravlar mig upp från sängen, det svartnar för ögonen, känner mig svimfärdig. Benen känns som bly när jag masar mig fram genom huset mot badrummet. På vägen får jag syn på klockan på ugnen, de digitala siffrorna vittnar om att jag sovit hela sex minuter. Jag är rädd. Det känns som om jag håller på att slitas i stycken inifrån och ut. Tröttheten värker i hela kroppen.

Något ont har tagit över min kropp, och tillåter mig inte varva ner och sova. Tillåter mig inte äta, tillåter mig inte ens tänka som en normal människa! Vi kan kalla det onda för Monstret.

Monstret tycker om att spela spratt. Ligger på badrumsgolvet, ännu en sömnlös natt. Känns som detta aldrig nånsin kommer ta slut. Monstret kommer inte packa ihop och flytta från min kropp, bombsäker på att hen har flyttat in för gott. Och att hen bestämt sig för att tortera mig tills jag inte orkar mer.

Men fan den som ger sig söker tröst i allt och alla, men jag är otröstlig.

Det onda har vunnit över det goda. Livet känns som ett fängelse. Där monstret står vakt. Jag är fängslad i min egen kropp.

Ser en sorgsen gestalt i spegeln. Där står en kvinna jag inte mera känner igen. Hon brukade vara stark med rosa kinder och lyster i ögonen. I stället möter jag ett kritvitt ansikte med mörka påsar under ögonen, en tom blick och spruckna läppar.

Min värld har stannat samtidigt som alla andra fortsätter leva som vanligt. Deras höst har övergått till vinter. I min värld vet jag varken ut eller in försöker bara ta mig genom dagen. Helst levande.

Märker ingen därute, märker inte mänskligheten att för mig är fan inget normalt???

Som om jag inte hade nog har också Monstret börja ta över min tankegång. Monstret tycker jag skall börja tänka mörka tankar, tankar som skrämmer mig. Jag vill ju leva, varför tycker monstret jag skall börja tänka på ett alternativ till det?!

Där ute har alla börjat lyssna på julsånger och inhandla julgåvor. Härinne är min ända önskan att livet skall börja se ljusare ut.

Den önskan går i uppfyllelse för med de rätta stridsvapen och med en jädrans viljestyrka jagas Monstret iväg. Monstret packar ihop långsamt sin kappsäck, återvänder ibland för att hämta något. Men i detta skede vågar jag säga det högt; det har vänt. Jag håller på att återfå min kropp. Jag håller på att vinna fighten, En fight som har utkämpats på liv och död.

Där jag kommit ut som en vinnare. Välden ser åter ljus ut. Ljusare än den någonsin gjort. Och om Monstret kommer åter på ovälkommet besök? Ja då står jag där redo med ännu vassare vapen och strakare sköld.

Ur en period i mitt liv då psykisk ohälsa pröva mig extra hårt.

Depression och ångest pröva mig hårt hösten 2019. Det var andra gången i mitt liv men mycket svårare denna gång. Önskar psykisk ohälsa inte var så tabubelagt. Att det kunde ses som vilken sjukdom som helst. Det förlamar livet fast det inte syns på utsidan. Om du inte kommer i kontakt med de rätta hjälpmedlen kan det vara fråga om liv och död.

Hoppas vi tillsammans blir starkare då vi delar med oss!

Pauline Nordström

Erfarenhetsexpert.